Du betyder lika mycket som en fjäril – ALLT!

Tänk dig att du går ut en dag och får syn på en fjäril. Du kanske inte bryr dig så jättemycket om fjärilar men när du ser åt det hållet får du syn på en hundralapp. Du tar upp sedeln och åker in till stan. Du skulle egentligen direkt till Centralstationen men eftersom du hittat hundralappen tänker du att du lika gärna kan ta en sväng förbi Nordstan för att se om du kan hitta någon present till din syster som du ska besöka. Det är marknad och du får i ett stånd syn på ett armband du gillar och du börjar prata med killen som säljer armbanden. Ni blir vänner och efter ett tag börjar du märka att du är förälskad. På detta sätt upptäcker du att du är bisexuell. Killen du träffat är dessvärre hetero och det blir inget mellan er. Du kommer in i en livskris men får hjälp av ett team som jobbar med självmordsbenägna HBTQAI-personer och anhöriga till personer som begått självmord. När du själv tagit dig ur din kris börjar du jobba på det här stället och genom jobbet träffar du ditt livs kärlek och ni gifter er. Han är änkling och har tre barn som du adopterar så nu är du alltså plötsligt förälder. I ditt jobb lyckas du inspirera massor av människor till att inte ta sina liv och du ger en änkling livslusten åter och hans barn får en underbar adoptivpappa. De växer i sin tur upp till att bli trygga personer som bidrar till mycket gott i samhället. Allt detta händer på grund av att du en dag får syn på en fjäril.

Detta är ett tänkbart scenario utifrån fjärilseffekten, ett begrepp inom kaosforskning. Fjärilseffekten säger att en liten händelse kan resultera i stora oanade konsekvenser. När jag upptäckte fjärilseffekten insåg jag hur allt är sammankopplat, hur viktiga alla är, hur vi alla har en roll att spela och att vi betyder långt mer än vi kan ana. Vi påverkar människor, saker och naturen vare sig vi vill det eller inte. Visserligen kan en sak en gör som en haft en god intention med leda till ett negativt resultat, det kan en inte förutse, men jag tänker ändå att ju mer positiva saker en gör desto fler positiva resultat borde det bli. I alla fall känns det väldigt bra att veta att jag är viktig. Och det är du också. Låt oss göra så mycket gott vi kan.

Annonser

Idag var jag en ”Ricktig” fotomodell, Cindy släng dig i väggen!

Idag har jag varit ute på Ågrenska på Lilla Amundön och blivit fotad av Rick Guidotti och det har varit en dag jag sent ska glömma. Rick bor i New York och har tidigare jobbat som modefotograf och fotat supermodeller som Claudia Schiffer och Cindy Crawford. Han tröttnade dock på att hela tiden bli tillsagd vem som var vacker och hur skönhetstrenderna svängde. Han fick syn på en tjej med albinism, blev otroligt fascinerad och började med tiden fota personer med olika typer av diagnoser för att visa skönheten hos människors variationer. Ågrenska ordnar vistelser för barn och ungdomar med olika diagnoser och jag har själv varit där på läger från det att jag var runt sju till året jag fyllde tjugoett så det har varit en otroligt stor och viktig del av mitt liv. Jag blev nyligen kontaktad på grund av det här projektet där de skulle fota personer med sällsynta diagnoser. Jag visste det inte ens själv, men nu för tiden räknas ryggmärgsbråck till sällsynta diagnoser på grund av att de flesta som får ett foster med ryggmärgsbråck idag gör abort.

Rick är minst sagt en helt fantastisk person. Han är oerhört genuin och varm, uppmuntrande, har mer energi än en duracellkanin och utstrålar en otrolig människokärlek. Först tyckte jag det kändes lite konstigt och konstlat att modella och undrade vad jag skulle göra men han tyckte att jag bara skulle vara mig själv och att det var perfekt det jag redan gjorde. Jag är oerhört glad över att ha fått vara med i detta projekt och önskar verkligen att det ska spridas så mycket som möjligt så att människor kan se varandra ur Ricks ögon. Världen hade inte haft många problem om fler varit som honom.

Nu ser jag verkligen fram emot att få se bilderna på mig. Det lilla jag har sett fick mig själv nästan att tappa hakan. Nu hade jag verkligen fixat i ordning mig inför plåtningen och något av det första Rick sade när han kom fram för att hälsa på mig var ”Wow, you’re beautiful!” Men även om jag inte varit lika uppklädd är jag säker på att han hade varit minst lika entusiastisk. Inte bara för att uppmuntra mig utan för att han själv verkligen ser skönheten hos alla. Låt oss alla bli bättre på det.

All kärlek är (uppenbart inte) bra kärlek

 Jag har genom åren blivit förälskad ett antal gånger. Jag uppskattar visserligen ett vackert yttre och visst tittar jag på folks utseende men det är personligheter jag blir förälskad i och jag kan till och med känna väldigt starkt för någon och samtidigt se saker med utseendet som jag inte tilltalas av men det gör inte att jag slutar tycka om personen. De flesta av mina förälskelser har haft ganska olika utseenden, de har kunnat ha olika ålder eller kanske psykiatriska diagnoser.

 Tyvärr har minst tre, kanske fyra (fick höra en kommentar en gång som mycket väl kan ha handlat om en kille jag gillade även om jag inte är 100% säker) av dem jag haft känslor för inför mig fått utstå kritik från omgivningen gällande deras utseende. Det har varit kommentarer i stil med ”Du är ju mycket snyggare än han”, ”Jag tycker att han ser ut som en get”, ”Det var en kille som hade bröst” (på grund av hans vikt) och liknande. Det har inte alltid varit ”elaka” personer utan även personer som i övrigt varit öppensinnade har kunnat vara kritiska till någon jag gillat exempelvis på grund av personens utseende eller ålder.

 Jag har många gånger försökt prata med olika personer om mina kroppskomplex och att jag undrat huruvida någon skulle vilja ha mig med tanke på att min kropp varken ser ut eller fungerar som de flesta andras på grund av mitt ryggmärgsbråck. Att då få höra kritik mot andras utseenden och kroppar när de varit normalfungerande har känts väldigt jobbigt. Talar folk illa om dem finner jag det inte konstigt (dock fortfarande beklagligt) om människor talar illa om personer i rullstol eller med olika typer av diagnoser. Visst, det är inte alltid jag tycker att andras partners ser bra ut, men huvudsaken är ju att de är lyckliga tillsammans. Olika personer finner ju dessutom olika utseenden attraktiva. När någon har talat illa om exempelvis utseendet hos en person jag varit förälskad i har det också känts för mig som kritik gentemot mig personligen eftersom jag tyckt om dessa personer.

 Har en inget positivt att säga kan en försöka vara tyst (även om det inte alltid är lätt, det vet jag), särskilt om en inte specifikt blivit tillfrågad om vad en tycker. Det är mycket mer konstruktivt att tala om ifall någon behandlar en illa vilket ibland kan vara svårt för en själv att se när en är förälskad, men det är ett helt annat kapitel.

Det dalande hoppet om Almedalen

Jag hade ansökt om ledsagning för att kunna åka till Almedalen en vecka i sommar eftersom jag fått plats på ett residens som KulturUngdom inom projektet Avtryck som handlar om att göra aktivistisk konst. Därmed skulle jag själv få resa och boende betalt och jag har sett fram emot detta väldigt länge. Jag fick dock inte ledsagning beviljad på grund av att det inte ansågs skäligt att få ledsagning för att kunna åka någonstans utanför Göteborg och kranskommunerna, likaså att vara borta flera dygn. Jag tycker att detta är särskilt anmärkningsvärt då det handlar om att kunna delta i politiken inom ett demokratiskt samhälle. Det är bäst att en håller sig hemma.

Vi hade möte igår och den förste socialsekreteraren, som också var med förutom min egen socialsekreterare, sade att det inte skulle vara skäligt att ha en ledsagare borta flera dygn. Hon flyttade därmed perspektivet ifrån huruvida det är skäligt för mig som individ att åka någonstans inom Sverige och vara borta några dygn till ett mer ekonomiskt perspektiv.

De hänvisade även till en dom från 2011 som, av vad jag minns, hade handlat om att åka utomlands med ledsagning utifrån LSS, Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. Detta är ju dock någonting annat än att åka inom Sverige med stöd utifrån Socialtjänstlagen. Min socialsekreterare menade att han inte kände till någon som hade fått en sådan här resa beviljad med det här stödet. Det må så vara men det i sig säger en del om hur begränsande en tvingas leva enbart på grund av att en råkat födas med en diagnos som orsakar ett hjälpbehov men inte tillräckligt stort hjälpbehov för att beviljas personlig assistans.

Förutom de två socialsekreterarna var det även med en man ifrån ett brukarförbund för att stötta mig. Efter mötet lade han fram förslaget att själv försöka söka fondmedel för att kunna bekosta ledsagning vid resor. Det är en bra idé även om det tyvärr innebär att en måste planera väldigt långt i förväg om en ska åka någonstans vilket hade varit omöjligt i det här fallet och svårt i många andra fall också.

Nu vet jag inte om det kan bli någon resa men det känns dessvärre ganska mörkt. Om jag kunnat åka till Almedalen hade jag kunnat påtala för politikerna vilka problem som finns. Problemet är ju dock när problemet är svårigheter att ta sig dit på grund av rättspraxis och politiska beslut.

Dubbelmoral – motstridiga saker en kan få höra som singel

Om en är singel kan en få höra alla möjliga olika anledningar som förklaring till varför en är det och ”goda råd” som ofta gjort i alla fall mig mer stressad. Många av dessa tankar är väldigt motstridiga och det är inte lätt att följa allt. Här är en lista på en del av det jag fått till mig under livet från vänner och samhället och jag tycker nästan att det blir skrattretande när en radar upp allt. Jag har även tagit upp detta i dikten ”Dubbelmoral” som ni kan se på Youtube.

”Ta inte så hårt på det, gör inte kärleken till en så stor grej.”

”Du har för höga krav.”

”Du är värd det bästa.”

”Ta det lugnt.”

”Du är för stressad, slappna av.”

”Det händer inget om du inte vågar göra något, ‘friskt vågat, hälften vunnet’.”

”Du kanske bara måste kasta dig ut och göra det även om det känns skrämmande.”

”Ge honom tid.”

”Killar gillar att jaga, de vill inte bli jagade.”

”Ta för dig mer.”

”Släpp det, det kommer när du minst anar det.”

”Det kommer när du är redo.”

”Släpp honom.”

”Ge inte upp.”

”Hör av dig oftare.”

”Hör inte av dig så ofta.”

”Två veckors mellanrum är för sällan.”

”Två veckors mellanrum är för ofta.”

”Var tydlig med vad du vill.”

”Du är för krävande.”

”Sätt gränser.”

”Visar du för mycket känslor skrämmer du bort honom.”

”Vänta med att svara.”

”Om du svarar direkt kanske han är kvar vid telefonen/datorn och svarar igen.”

”Satsa på att försöka bli vän med folk.”

”Fokusera på annat.”

”Testa nätdejting.”

”Om du längtar efter att träffa någon sänder du ut signaler som skrämmer bort killar.”

”Tänk på vad du sänder för signaler.”

”Folk blir skrämda av din diagnos.”

”Det är din inställning som är viktig, skyll inte på diagnosen.”

”Om någon är intresserad tänker han inte på din diagnos.”

”Killar tittar inte på dig för att du är söt, det är klart att det beror på rullstolen.”

”Ta det i din takt.”

”Du kan väl ändå pussa honom, det behöver väl inte vara en så stor grej?”

”Det måste hända något för att han inte ska tappa intresset.”

”Ta bara och ligg med någon, det kan bli en så stor grej om en inte gjort det och det kan skrämma bort killar.”

”Du är värd någon som vill ha hela dig.”

”Du är värd någon som vill anstränga sig för din skull.”

”Skit i honom om han inte hör av sig.”

”Han kanske mår dåligt, hör av dig och fråga hur det är med honom.”

”Om någon är intresserad märks det, han kommer visa det.”

”Han kanske inte tror att du är intresserad.”

”Killar tycker om spänning, det är bättre om du inte visar för mycket intresse.”

”Han kanske har uppfattat att du är mer intresserad än som bara vän, det är kanske därför han inte hör av sig.”

”Jag tror att han är intresserad av dig och att han vet att du är intresserad av honom.”

”Han är inte intresserad av dig.”

”Överanalysera inte.”

”Du blir kanske intresserad av fel typ av killar.”

”Du kanske undermedvetet drar till dig otillgängliga killar på grund av en egen rädsla för att gå in i något.”

”Du har bara träffat fel killar.”

”Du ska bli intresserad av exakt de killar du blir intresserad av.”

”Du måste trivas som singel.”

”Du måste vara självständig.”

”Är du för självständig blir killar skrämda och undrar vad du behöver dem för, de känner sig liksom överflödiga.”

”Du måste älska din kropp.”

”Du borde sminka dig.”

”Killar är mer fokuserade på ytan.”

”Tjejer är mer fokuserade på ytan.”

”Det är insidan som räknas.”

”Du ska inte behöva nöja dig.”

”Du skulle kunna få någon mycket snyggare.”

”Om någon är intresserad kommer han inte bry sig om hur din kropp ser ut.”

”Tänk om det är en personlighet en ligger med.”

”Du måste känna dig trygg i din sexualitet.”

”Det är två personer i en relation, ni kommer hjälpas åt med de sexuella bitarna.”

”Var säker på dig själv.”

”VAR DIG SJÄLV!”

 

Lexbase stjälper mer än hjälper

 2014 var det en del skriverier i tidningarna angående en hemsida med namnet Lexbase. Jag har tyckt att det varit ganska tyst om sidan ett tag men nu kom det nyligen upp reklam i mitt Facebookflöde. En bild på en kvinna som kramar om en person som jag får anta är en man. Det står ”Samtliga brottmålsdomar direkt –Skydda dig gör en bakgrundskontroll online!” och ”Är killen som du dejtar kapet han utger sig för? Lexbase.se är en webbtjänst som på ett och samma ställe tillgängliggör rättslig information från samtliga svenska domstolar och en rad andra myndigheter. Lexbase.se gör det möjligt att ta reda på om en person… ” Sedan behöver jag trycka på ”LÄS MER” för att kunna se resten av texten som fortsätter ”eller ett företag varit föremål för juridisk prövning.”

 Enligt artikeln ”Lexbase gör mera skada än nytta”, skriven av Ylva Lundin och publicerad den 28 januari 2014 på helahalsingland.se har hemsidan en karttjänst där det går att se alla personer på en viss adress som är dömda för brott. Något som ställt till problem när folk flyttar. I artikeln ”Deras liv förstörs av Lexbase”, skriven av Arne Lapidus och publicerad på http://www.expressen.se den 2 februari 2014 kommer det upp att författaren Sofie Sarenbrandts hemadress fanns med på Lexbase trots att både hon och hennes familj är ostraffade; familjen hade köpt huset ett år tidigare.

 Jag minns att någon av mina vänner vid något tillfälle delade en länk på Facebook kring något liknande, det handlade om en man som hade avtjänat något straff och denna vän uttalade sig negativt om honom. Det gjorde mig väldigt ledsen. Om en människa har begått ett brott ska den på något sätt få ta konsekvenserna av det men jag tycker också att en person ska kunna få gå vidare om den avtjänat sitt straff. En människa måste få en ärlig chans att ändra sig och gå vidare. Det är klart att inte alla ändrar sig, vissa fortsätter med destruktiva beteenden men jag tycker att det känns tråkigt att förutsätta att så kommer vara fallet.

 I tidigare nämnd artikel uttalar sig Billy Nilsson, ordförande för KRIS, Kriminellas Revansch I Samhället, om Lexbase. ”Om man får reda på en sak om en person som man inte känner, då placerar man genast den personen i ett fack. ‘Han är livsfarlig’, eller ‘Han kommer att stjäla allt jag har hemma’. Men det kanske är en jättebra människa. Någon gång kan registret nog vara bra. Men det kommer att göra mer skada än nytta, säger Billy Nilsson.” Han fortsätter även med “Jag flyttade till ett hus här i Bollnäs med två jättebra grannar som jag berättade vad jag har gjort för. Och för hyresvärden, som gav mig en chans. Men jag vet att för vissa kommer jag alltid att vara den kriminella missbrukaren.”

 Enligt artikeln tycker advokaten Pontus Ljunggren, tidigare delägare i Lexbase, att det är en bra tjänst som ”ligger i linje med det samhälle som vi vill ha i Sverige”. Vilket samhälle? Ett samhälle där vi misstänkliggör varandra utifrån tidigare snedsteg? Ett samhälle där vi blir mer rädda för varandra än vi redan är? Ett samhälle där vi undviker varandra mer än vi redan gör? Först avsitter du ditt straff. Sedan blir du utfryst. Tala om dubbelbestraffning!

 Jag upptäckte i lördags, den 3 december 2017, när jag redan höll på att skriva den här texten, att det samma dag publicerats artikeln ”Regeringen vill stoppa kritiserade sajter” på aftonbladet.se. Det framgår att regeringen vill göra en grundlagsändring så att det i vissa fall inte går att på en webbsida sammanställa information av ”integritetskänslig karaktär”, exempelvis politiska åsikter, religion, hudfärg, sexuell läggning eller som i detta fall, domar i brottsmål. Det är helt enkelt Internets utveckling som gör att det anses krävas ändringar i grundlagarna. Låter klokt att se över och eventuellt ändra lagar om det behövs när förutsättningar ändras.

Assistans – en kostnadsfråga?

 Det har varit mycket prat på sistone om nedskärningar i assistansen på grund av att det anses kosta för mycket. Jag har alltid tyckt att detta är ett konstigt resonemang. När det gäller just assistans pratas det bara om kostnader medan det i andra sammanhang pratas om att olika satsningar ”skapar jobb”. Men det är just vad assistans gör – skapar jobb. Både för de som jobbar som personliga assistenter men även för många assistanstagare som kan komma ut i arbete just för att de har assistans. Sedan tänker jag även på exempelvis det psykiska måendet. Psykisk ohälsa torde öka markant när assistans dras ner och då hamnar kanske personer i depressioner, missbruk, eller självskadebeteenden, saker som kostar samhället rätt mycket pengar.

 Jag har hemtjänst eftersom jag inte uppfyller kriterierna för assistans. Men jag har även Fixartjänst som hjälper mig med vissa saker hemtjänsten inte gör. Dessutom får jag  betald hemleverans av mat från Hemköp och skulle egentligen behöva ledsagning. Hur mycket hade inte samhället sparat på att slå ihop dessa olika former av hjälp till, just det, assistans? Vad kostar det inte att administrera alla olika insatser på olika sätt? Vad kostar det inte att göra utredningar och ta nya beslut för vartenda behov? Jag har dessutom fått höra att en hemtjänsttimme kostar mer än en assistanstimme.

 I artikeln ”LSS en ren besparing” publicerad i SocialPolitik nr 2 2017, skriver Stefan de Vylder att ”Omkring 90 procent av assistansersättning går till löner. En mycket hög andel jämfört med till exempel skolor eller vårdcentraler, där stora kostnader består av lokalhyra och utrustning. Drygt två tredjedelar går direkt tillbaka till den offentliga sektorn i form av inkomstskatter, sociala avgifter och moms på ökad konsumtion. En liten del betalas också in i form av bolagsskatter. Det finns nog ingen annan av den offentliga sektorns utgiftsposter där återflödet av pengar till stat och kommun är lika stort. En inte obetydlig andel av de knappt 16 000 brukarna kan arbeta och betala skatt tack vare sina personliga assistenter. En annan stor pluspost är skatteintäkter från alla de anhöriga vars tid frigörs för lönearbete. Till detta ska läggas besparingar på utgifter för hemtjänst. Eller vårdhem, som både kostar mycket pengar och som inskränker den valfrihet som LSS-reformen syftar till. ”

 Redaktionen på hejaolika.se tar upp olika anledningar till varför fler blir berättigade assistans i artikeln ”Därför är det självklart att assistanskostnaderna ökar”. Det nämns saker som att vården lyckas klara fler för tidigt födda barn, att fler som råkat ut för svåra olyckor överlever och personen som skrivit artikeln tror även att assistansen har lett till att fler människor överlevt längre på grund av förbättrade livsvillkor jämfört med hur personer med omfattande funktionsvariationer levt tidigare och även schablonersättningen har ökat vilket påverkar kostnaderna. Det påpekas också att behoven tidigare inte utretts i lika stor skala och troligtvis undervärderats.

 Det har pratats mycket i media om fusk. Men i artikeln på hejaolika.se sägs även att ”Det viktigaste borde, som minister Åsa Regnér uttryckte det i inslaget iu SVT:s Aktuellt den 14 december, vara att pengarna används till det de är avsedda för. Enligt reportern i samma inslag säger Försäkringskassan att fusket endast utgör 1 promille av utbetald assistansersättning, säger Anna Barsk Holmbom.” Artikeln är visserligen från den 15 december 2015 och jag vet inte vilken siffran är idag men samtidigt vill ofta media blåsa upp och vinkla saker för att dra till sig folk. Det är klart att det förekommer fusk men jag skulle vilja påstå att det gör det i alla branscher och det är fruktansvärt att det några gör ska svartmåla alla. Personer med funktionsvariationer tillhör en av samhällets allra mest utsatta grupper och det är fruktansvärt att inte lägga pengar på dem som behöver det mest.

Maria Mattsson skriver på dagenssamhalle.se i debattartikeln ”Samhället tjänar på att assistansen räddas” från den 9 september 2016 att ”Utvecklingen av välfärden går ofta i takt med samhällets attitydförändringar. Att inte det anses självklart att alla ska ha rätt att ta sig ur sängen, äta, dricka och förflytta sig och få en chans att leva på samma villkor som andra är något som skrämmer mig och borde skrämma dig också. Vilka begränsningar och besparingar på mänskliga rättigheter kommer härnäst?”

 Vi pratar gärna om allas lika värde men behandlar inte varandra så. Det är bara de som har möjlighet att prestera bra som behandlas som bra och värdefulla. Hur mycket vi än försöker påstå något annat.

Civilkurage

 Det är väldigt lyhört där jag bor och mina grannar bråkar ofta. Vid ett tillfälle hörde jag en av dem, det måste ha varit kvinnan, skrika ”Slå inte mig!” Det var väldigt obehagligt och jag valde att ringa polisen.

 Vad gör en om en ser någon på stan som verkar ledsen eller ser ut att inte må bra på något annat sätt? Troligtvis ingenting. Jag minns ett tillfälle när jag grät efter att ha bråkat med min pappa och det var en kvinna som undrade hur det var med mig. Jag blev jätteglad.

 En gång var en kompis arg och mådde dåligt och hade pratat om att ta livet av sig. Jag ringde honom för att höra hur det var med honom.

 Förra vintern mådde jag väldigt dåligt och hade skrivit ett blogginlägg där jag talade om att jag hade en del självmordstankar. EN av mina vänner hörde av sig till mig och skrev att han älskade mig och att jag är värdefull. Jag uppskattade väldigt mycket att han hörde av sig men blev också ledsen och ganska mörkrädd över att inte fler hade gjort det.

Det är så lätt att tänka att det inte är ens ensak. Det är skrämmande när en ser att människor mår dåligt och en vill inte ställa till det. Jag vet inte hur många gånger jag sett folk med skärsår på armarna utan att våga fråga. Men jag tänker att en aldrig kan veta hur allvarligt det är. En kan inte veta om det handlar om liv och död. Men bara det att visa att en bryr sig på något sätt kan ibland vara hela skillnaden och det som avgör vilket det blir. Den som är i situationen kan tycka att det är svårt att våga be om hjälp. En kan heller aldrig veta om en själv skulle kunna hamna i situationen. Vad hade jag då velat att någon annan gjort för mig?

Bra saker en gör som en inte tänker på

 Jag vill ofta göra mycket, gärna klämma in mer på en dag än jag hinner och orkar. När jag inte hunnit eller orkat allt har det ofta känts som ett nederlag. Men när jag mått riktigt dåligt har prioriteringarna tvingats ändras och jag har då fått tänka annorlunda och försöka vara stolt över små saker. Det kan vara skönt att skriva en lista så en faktiskt ser vad en gjort. Den skulle exempelvis kunna se ut så här:

 Jag har gått upp ur sängen.

 Jag kom i säng i tid. Jag kanske inte ens kom i säng i tid, men jag kom i säng.

 Jag har ätit regelbundet och som jag ska. Om jag inte gjort det och exempelvis ätit oregelbundet, onyttigt eller för mycket, jag har åtminstone ätit.

 Jag har klätt på mig – eller unnat mig att låta bli.

 Jag har gått ut eller tillåtit mig att vara hemma om jag brukar gå ut andra dagar.

 Jag har gått till min praktik eller till mitt jobb.

 Jag har andats.

 Jag har gått på toaletten när jag behövt.

 Jag har ringt en vän. Det var bra, för det kändes lättare efteråt och jag kunde enklare koncentrera mig på annat än att älta.

 Jag har skrivit ner mina tankar.

 Men så finns det ju även alla saker som är väldigt positiva just för att en inte gör dem, de sakerna kan vara svårare att se men en sådan lista kan exempelvis se ut så här:

 Jag har lyckats hålla mig ifrån att slå någon.

 Jag har låtit bli att slå sönder allting omkring mig.

 Jag har inte skurit mig själv.

 Jag har inte tagit droger.

 Jag har inte begått något brott.

 Jag har inte tagit livet av mig idag heller.

 Och om någon undrar varför en inte gjort ”det och det” kan en ju ta fram listan och ge till personen. Eller åtminstone ha det i sina egna tankar för att påminna sig när pressen känns för stor ifrån sig själv eller andra.

Rätt och fel

 Under min uppväxt kunde det uppstå bråk hemma som för mig kändes som att de kom ifrån ingenstans. Först började mamma och jag prata om något och sedan kunde jag plötsligt vara mitt inne i ett gräl utan att förstå hur det uppstod och många gånger gick jag därifrån totalt förvirrad.

 Mycket handlade om vem det var som hade rätt och vem det var som hade (eller gjorde) fel. Jag kunde flera gånger höra att mamma pratade med mina syskon om mig och min syster har ofta fått agera domare och talat om vem som hade rätt och vem som hade fel.

 Även mitt vuxna liv har till stor del präglats av tankar på vad som är rätt och vad som är fel och frågor kring ifall jag gör rätt eller fel i olika situationer. Även i samhället handlar mycket om rätt och fel. Vi har vissa skrivna – eller oskrivna – regler kring rätt och fel som vi ofta följer utan att ens fundera kring om de fyller någon vettig funktion.

 Jag har mer och mer insett att det inte handlar så mycket om rätt och fel utan perspektiv. En sak kan vara helt rätt utifrån ett perspektiv i en viss given situation och motsatsen kan vara helt rätt i en annan situation eller för en annan person. Konflikter bör inte handla så mycket om vem som har rätt eller vem som har fel som att förstå varandras perspektiv och hitta ett konstruktivt sätt att förhålla sig till varandra – eller välja att inte behöva förhålla sig till varandra genom att gå skilda vägar. Många gånger kan nog ”rätt eller fel” bytas ut mot frågan om vad som ger det mest konstruktiva resultatet i en given situation.

 Vi lyssnar ofta på allt och alla utanför oss själva för att hitta svar på våra frågor utan att inse att alla bara talar utifrån sin egen tro eller erfarenhet. Det kan naturligtvis vara bra att höra vad andra kan ha att säga för att se om deras tankar kan hjälpa oss men jag tycker att det är viktigt att försöka komma ihåg att vi alla har olika vägar i livet och ingen annan kan veta vad som är rätt eller fel för just mig. Det är alltid lättare att köpa färdiga sanningar än att försöka hitta sin egen. Jag har många gånger lyssnat mer på andra än på mig själv och tagit deras ord för sanning utan att inse att alla har olika kunskaper och erfarenheter.

 Jag kommer antagligen alltid mer eller mindre hamna i konflikter med mig själv och andra kring rätt och fel. Men jag jobbar på mitt förhållande till frågan och medvetenhet kring problem är alltid en början.