Kärlek är politik

Samhället bombarderar oss med den där romantiska Romeo och Julia-bilden av kärlek. Två personer träffas plötsligt, blir stormförälskade och mot alla odds ett par. I historierna har paren sett lite olika ut, ibland har de haft olika hudfärg, ibland olika social status eller olika inkomst. Men detta ”mot alla odds” är nog inte det vanliga utan undantaget.

Jag har en vän som betecknar sig som transa och han har uttryckt sig så här: ”Är du vän med en transa ses du som öppensinnad, men är du ihop med en ses du som konstig”. Eller desperat. Du kanske inte kan få en ”riktig” man? När jag beklagat mig över att jag haft svårt att träffa en kille har jag fått höra av vissa att jag inte ska se mitt ryggmärgsbråck som ett hinder medan andra menat att jo, vissa kan nog bli avskräckta. En vän som var ihop med en person i rullstol fick frågan från familjen när hon skulle göra slut.

Dessa attityder kan låta fruktansvärda men är de verkligen så ovanliga? Jag hade en lärare på högstadiet som efter att vi sett Forrest Gump uttryckte att hon inte tyckte att det var realistiskt att Jenny blev kär i honom, att hon inte trodde att det skulle kunna hända i verkligheten. Vad beror dessa synsätt på och vad är det som gör att vi blir kära?

Jag skulle säga att det har mycket att göra med normer, segregering och samhällets stigmatisering av grupper som faller utanför idealet. Jag har insett att även jag har en inre bild av min framtida partner: någon som fötts som och definierar sig som kille, är vit och inte har någon funktionsvariation, åtminstone ingen fysisk samt någon som inte är överviktig och inte har något beroende. Det är dock kanske inte så konstigt att jag har den här bilden, för detta råkar dessutom vara idealbilden av en människa.

En av kärleksaspekterna är jämställdheten mellan kvinnor och män. Jag har för mig att jag läst något blogginlägg en tjej skrivit angående att det fanns mer att göra i sängen än att ha vaginalt samlag med penis och att det var någon som hade kommenterat det med att enda anledningen till att ha sex med en man skulle vara just att ha samlag. Jag tror att män för många kvinnor blivit en symbol för patriarkala strukturer, att många är trötta på att inte kunna leva jämställt och det kan gälla allt ifrån hur de har sex till inkomstskillnader och mycket mer och att detta kan bidra till att vissa väljer att leva med kvinnor istället.

Kärlek är dock inte bara en fråga om mäns och kvinnors jämställdhet, den är en fråga om klass, hudfärg, religion, ålder, funktionalitet och så vidare.

I ett segregerat samhälle finns det inte plats för människor att mötas. Jag tänker att segregationen kan vara både fysisk och psykisk. Ett fysiskt exempel är bostadsområden med en viss hyra som gör att personer som inte kan betala den hyran hamnar tillsammans i andra områden. Det jag menar med psykisk segregation är när grupper inte behandlas som lika mycket värda, ofta av samhället i stort, exempelvis transpersoner, personer med funktionsvariationer eller personer med en ”annorlunda” hudfärg. Det är svårt att veta vad som är hönan och vad som är ägget av den fysiska och den psykiska segregationen.

Hur mycket har kärlek att göra med maktförhållanden? Många vill nog, medvetet eller omedvetet, ha en partner med viss status. Det finns en del saker människor över lag ser som attraktiva, exempelvis att vara framgångsrik och ha ekonomisk frihet. Det har kommit fram att när kvinnor tjänar mer än männen i relationer får männen oftare potensproblem. Du ska alltså vara framgångsrik men inte för framgångsrik. Men om du å andra sidan inte har tillräcklig ekonomi ses du inte som lika attraktiv och kan ha svårt att hitta på saker med din partner och ni får ingen jämställd relation. Då söker du dig kanske istället till en partner i liknande situation.

Lösningen på dessa problem är integration på riktigt, jämställdhet, tillgänglighet, både fysisk och ekonomisk.

Nu har jag krasst radat upp diverse tråkiga förutsättningar för kärlek. För så här funderar en del av mig. En annan del är obotligt Romeo och Julia-romantisk och önskar att det ska finnas en kille där ute som alltid älskat och alltid kommer älska mig oavsett vad. Men det är en annan historia.

Annonser

Vadå ”omslutande” sex?

Jag gillar jämställdhet men begreppet ”omslutande sex” ger jag inte mycket för. Varför då?

Uttrycket ”omslutande sex” har börjat bli allt vanligare och har uppkommit som en reaktion på ordet ”penetrationssex”. Penetration är ett begrepp som jag, och jag gissar att många andra, starkt förknippar med det heterosexuella samlaget där mannens penis då tänks ”penetrera”, tränga in i, kvinnans vagina. Jag har förstått att begreppet av många även är starkt knutet till patriarkatet då det tänks att det är mannen i det här fallet som är ”aktiv” och ”penetrerar” kvinnan medan kvinnan ”passivt” ”penetreras” och det är väl därifrån uttrycket har kommit.

Jag gillar inte orden ”penetration” och ”penetrationssex”, av alla dessa anledningar. Det uppvisar dessutom ett väldigt ensidigt och fyrkantigt sätt att se på sex. Därför är det förståeligt att många, särskilt inom feministiska kretsar, ville ha ett annat ord och det är då begreppet ”omslutande sex” uppkom. Tanken är god men dessvärre ser inte folk det objektivt. Det är inget objektivt begrepp. Det enda begreppet gör är att ta ordet ”penetrationssex” och vända på det upp och ner. Det är inte på något sätt neutralt utan visar på ett lika ojämlikt förhållande som sin motpart. Det är inte mera jämställt att ”bli omsluten” än att ”bli penetrerad”. Om begreppet används bör det vara som komplement till ordet penetration och då för att lyfta fram en viss persons perspektiv, och det kan ju vara helt okej i ett sådant sammanhang. Men nu verkar det snarare nästan börja ta över platsen från ordet penetration vilket jag anser vara problematiskt.

Det jag vill ha är ett uttryck som är neutralt och som inte endast involverar en part eftersom jag ser sex som ett samspel. Det ord jag finner bäst av de som finns att tillgå är ordet samlag. Det jag dock själv ogillar med det ordet är att jag väldigt starkt förknippar det med den aktivitet som involverar en mans penis i en kvinnas vagina eller, för att se det ur ett omslutande perspektiv, en kvinnas vagina runt en mans penis även om det egentligen innefattar mer. Anledningen till att jag säger ”mans” och ”kvinnas” är helt enkelt att det är det jag i första hand förknippar det med. Men för att citera Wikipedia: ”Samlag innebär att två eller flera människor har sexuellt umgänge genom att vagina eller analöppning penetreras av exempelvis penis, fingrar eller tunga, så kallade vaginala eller anala samlag, eller att penis eller klitoris stimuleras av tunga och läppar, så kallade orala samlag.” Jag vet inte om det bara är jag som främst förknippar det med vagina runt penis/penis i vagina men jag tänker att det har att göra med hur många fortfarande ser på sex, att det är det vaginala samlaget med penis som är ”sex” och allt annat ”förspel”. Alltså är det inte själva ordet ”samlag” som är ett problem utan associationerna runt det. Begreppen ”penetrationssex” och ”omslutande sex” ser jag som större problem i sig då de lätt används på fel sätt.

Jag önskar alltså att jag hade ett ännu bättre ord än ”samlag”, ett ord som kunde kännas helt neutralt men tills vidare får ”samlag” duga. Jag kommer nog i alla fall undvika ”omslutande sex”. Det är viktigt att kämpa för ett jämställt samhälle men det kommer aldrig kunna uppnås genom att den underlägsna parten blir överlägsen.

Sanningen är den att

”We both have truth, are mine the same as yours?” ”Vi har båda sanning, är min samma som din?” sjunger Pontius Pilatus i Jesus Christ Superstar. Hur är det med det? Vi får lära oss massor av så kallade sanningar i samhället, från media och i skolan. Men hur ofta VET vi själva faktiskt att de är sanning? Tänk på det! Själv känner jag att det är i princip aldrig. Mycket av det vi tar för sanning är bara sådant vi hört av andra som kanske också hört det av andra.

Är sanning relativ? För en person är en tomat jättegod och för en annan är samma tomat jätteäcklig. Vissa ”sanningar” sväljer vi med hull och hår men andra vill vi uppleva själva för att acceptera. Jag har funderat på hur det är med personer med så kallade hallucinationer. Någon utifrån kan säga ”det där finns inte” medan vad personen själv upplever är 100% sanning för den. Hur kan vi säga vem som har rätt och att den ena personen har rätt och den andra fel?

Det sägs att skolan ska lära en tänka kritiskt. Men samtidigt matas vi med diverse fakta vi ska acceptera och lära oss rabbla för att få bra betyg – utan att faktiskt få ifrågasätta denna så kallade fakta.

Vad är sant – och vad väljer vi att tro på? Och vad väljer vi att inte tro på och varför? Jag har läst en del om konspirationsteorier och tycker att det ofta är svårt att välja sida, tror jag på detta eller inte? Ju mindre insatt en är i ett ämne desto lättare är det att avfärda saker, men ju mer insatt en blir desto mer tveksam blir en ofta. Jag upplever att folk ofta avfärdar saker, gärna utifrån ”sunt förnuft” utan att själva vara insatta i ämnet medan de som för fram ”alternativa” idéer är de som faktiskt har läst på i frågan. Människor kan väl ändå inte vilja illa? En vill inte tro på vissa saker. Men det är lätt att titta bakåt i historien och se hur blinda människor varit i vissa situationer. Vissa konspirationsteorier har i efterhand visat sig vara sanna. En är Operation Northwoods, enligt Wikipedia en amerikansk plan undertecknad försvarschefen Lyman Lemmitzer, för att legitimera ett angrepp på Kuba. Det ingick även iscensatta terrorangrepp som USA:s regering själva skulle utföra. I artikeln ”Några vanliga konspirationsteorier” i DN från den 13 maj 2014 av Lotten Wiklund står det: ”Innan Sverige antog den så kallade FRA-lagen ryktades att lagen skulle ge den civila myndigheten Försvarets radioanstalt möjlighet till aktiv övervakning av individer och organisationer; alltså dataintrång och inte bara passiv signalspaning. Genom dokument som läcktes av Edward Snowden kunde man utläsa att detta faktiskt verkade stämma.”

Jag har ibland tänkt på Förintelsen. Hur kunde det gå så långt innan människor blev medvetna? Det står på Wikipedia: ”Den officiella versionen var att judarna deporterades österut för att utnyttjas som arbetskraft, vilket omvärlden kände till från åtminstone 1941. Den första som berättade om massavrättningar var en kvinnlig läkare, vars SS-patient fått ett nervsammanbrott och talat om vad han sett för henne. Det var ytterst få som trodde att detta var sant.” Hur mycket av sanningen visar media? Kan det vara det en regering vill att en ska se? Vad pågår bakom lyckta dörrar? Det finns mycket vi som folk inte får del av. Det krävs mod för att våga ifrågasätta och se att ens värld kanske inte är som en trott.

Lär vi oss av historien? I olika tider har olika saker setts som fakta, saker vi nu skrattar åt att människor trodde på – jorden var universums mittpunkt, den var platt, vi skulle drunkna om vi badade, DDT var ett mirakelmedel. Är vi verkligen smartare idag? Hur ofta hånar och skrattar vi inte åt människor som tror på exempelvis så kallade övernaturliga fenomen? ”Det finns inga bevis, det är bara hjärnan som spelat dig ett spratt” kan vi säga till någon som påstår sig ha sett ett spöke. Men har vi tillräckliga motbevis? Borde vi inte åtminstone vara så ödmjuka att vi vågar ställa oss frågan hur mycket av dagens ”sanningar” som är morgondagens lögner?

Andra klassens passagerare – andra klassens person

Jag åkte från Göteborg till Uppsala i helgen med SJ:s tåg. Jag använder rullstol och det är alltid lika spännande att se hur (o)anpassade tågen är. När en beställer sin resa via nätet kan en på vissa tåg boka platsreservation. Det finns beroende tåg möjlighet att boka antingen ”Rullstolsplats”, ”Rullstolsplats med stol” eller ”Handikapplats (ej rullstol)”. På vissa avgångar är platsreservation inte möjlig, vilket skulle kunna vara förödande för en person med rullstol om alla tillgängliga platser redan skulle vara upptagna.

Både på ditresan och hemresan var det byte i Stockholm. Det första tåget var inget problem, då åkte jag i andra klass och hade rullstolsplats med stol, det ser jag som bäst då jag upplever det vara väldigt otryggt att sitta kvar i rullen på ett skakande tåg. På det tåget fanns det dessutom en lift inbyggd i själva tåget. Det andra tåget var dock en stor gåta. Det var också andra klass och det hade inte gått att boka någon särskild plats. Det var ett lite äldre tåg vad jag förstod och det fanns ingen inbyggd hiss. Jag frågade tjejen på stationen om det inte fanns någon lös hiss, vet att jag sett det någon gång i Göteborg men det fanns inte enligt henne. Jag frågade hur det var tänkt att en skulle kunna resa med rullstol och då svarade hon att vissa av tågen som gick den sträckan var anpassade men att inte ens de själva visste vilket tåg som skulle gå vilken tid. Jag har den fördelen att jag faktiskt kan gå lite så jag tog mig på tåget ändå. Det intressanta är att när jag väl kommit ombord fanns det två rullstolsplatser där! Skumt.

Under hemresan åkte jag första sträckan med en dubbeldäckare, enligt SJ ”Ett modernt regionaltåg som från och med december 2016 kommer att gå mellan Uppsala och Stockholm”. Det står även att tåget har ett ”lågt insteg – rullstolslyft behövs inte”. Det brukar finnas en rullstolssymbol vid de tillgängliga tågen då en bokar via nätet men det fanns inte vid tåg 853 som jag åkte med vilket är konstigt. Jag hade bokat första klass men den visade sig vara på övervåningen och det hade varit alldeles för svårt för mig att ta mig dit, särskilt som det inte fanns någon toalett där uppe. När jag skulle åka med nästa tåg hade de tydligen bokat om mig till andra klass innan utan att fråga för att första klass inte var tillgänglig där heller (det finns ”Handikapplats (ej rullstol)” i första klass). Jag sade dock att jag kunde gå, jag ville ju åka i första klass så vi gick dit. När jag väl satt mig sade dock tågvärdinnan att min rullstol var i vägen ”av säkerhetsskäl”, den stod där du går in för att den inte fick plats någon annan stans. Det blev inget ytterligare krångel och jag fick sitta kvar men det är skandal att det ens behövde påtalas.

Jag hade i alla fall tur i oturen, någon av ledsagarna som hjälpte mig till tågen berättade om en kvinna som missat tåget på grund av att hissen på stationen (minns inte vilken station men gissar att det var Uppsala) var för liten för hennes elrullstol.

Vi har haft en lag (1979:558) sedan 1979 om kollektivtrafikens tillgänglighet för personer med funktionsvariationer. I den står ”2 § Den som har tillsyn över kollektivtrafik och den som utövar sådan trafik skall se till att trafiken anpassas med hänsyn till resenärer med funktionshinder. Därvid skall följande iakttas. När kollektivtrafik planeras och genomförs skall funktionshindrades särskilda behov beaktas. De färdmedel som används skall så långt det är möjligt vara lämpade för resenärer med funktionshinder. Lag (1994:1253).” Det är konstigt att SJ, STATENS järnvägar, inte följer lagen. Jag i rullstol ska självklart kunna välja vilken klass jag vill åka i, jag ska inte behöva vara en andra klassens passagerare vilket SJ verkar se mig som.

Det gör ju inget om vi dör

Den 25 juli 2016 skedde ett fruktansvärt mord

19 personer döda, flera skadade, men det är tyst på våran jord

Mordet är det värsta i Japan sedan 1938

Men det har rapporterats i världen med måtta

 

Brottet mannen begick var överlagt

I ett brev till det japanska underhuset hade han sagt

Att han ville döda 470 handikappade

Onödiga, förslappade

 

Han hade innan lagts in på mentalsjukhus en månad

Att han blev släppt så snabbt gör en förvånad

Han hade tidigare arbetat vid samma hem

Och sedan uttryckt sin vilja att döda dem

 

Utom vi funkisar

Vem ställer sig upp i solidaritet?

Ingen, vad jag vet

Vem håller en tyst minut

Säger ”Det måste få ett slut”?

 

Vore det svarta skulle det bli

Upplopp, ramaskri

Vore det homosexuella

Skulle de få empati

Men det ger mig hjärnbryderi

Att ingen skriker ”Funkofobi!”

 

En dansk kvinna dödade 2014 dottern

För att hon inte skulle ”tyna bort i en säng på en institution”

Modern har hyllats men vem kritiserar samhället

För att det uppstått en sån situation?

 

Många tror att när en inte funkar som alla andra

Kan en inte ha bra livskvalitet

Men det är till stor del samhället

Som påverkar det

 

Det var barn med funktionsvariationer Förintelsen började med

Aktion T4 lämnade inte heller 70 000 vuxna ifred

Efter Hitler avbrutit aktionen dödade vissa läkare funkisar ändå

Det är fruktansvärt svårt att förstå

 

Somliga utanför försökte protestera men de flesta sade ingenting

Det är enklast att blunda när allt kommer omkring

I Sverige tvångssteriliserades 63 000 personer under parollen ”rashygien”

Allt för att hålla den ariska ren

 

Den ”allmänna” rösträtten som kom 1921

Var inte allmän och lika – många funkisar fick inte rätt

Att rösträtten varit allmän sedan 1989, vem säger det?

Inte skolan vad jag vet

 

Hörselskadade nekades undervisning på teckenspråk

Mellan 1880 och 1981

Funkisar har ständigt skuffats undan

Och inte haft det lätt

 

Det är segregeringen vi ständigt utsätts för

Som skapar funkofobi

Men det behandlas som egalt

Det skiter samhället i

 

Vi kostar för mycket

Det förstås

Så alla kan trampa på oss

Så ingen säger ett knyst

Så alla håller tyst

 

Ja, vi kostar för mycket, det är det vi gör

Så det gör ju inget om vi dör