”Jag hjärta Edward = sant” eller ”Vilket år är det nu igen?”

Det finns en man mitt hjärta klappar lite extra för. Han heter Edward Snowden. Jag gissar dock att min kärlek inte är särskilt besvarad då han för det första har flickvän och för det andra inte ens vet att jag finns. Eller? Det är just det som är problemet. Han kanske vet att jag finns.

När jag var i artonårsåldern läste jag 1984 av George Orwell. Jag avskydde boken och förstod först inte meningen med att skriva om något så fruktansvärt deprimerande som en totalitär stat där invånarna är övervakade dygnet runt vad de än gör samtidigt som de därmed saknar möjlighet att göra uppror mot just detta. Senare insåg jag att meningen lär ha varit att fungera som avskräckande exempel. Frågan är dock vilket årtal det är just nu.

Den 16 september såg jag filmen ”Snowden” på bio. I en scen i filmen visar en kille på NSA (National Security Agency) Edward Snowden hur det går att spionera på andra genom kameran i deras datorer och visar en intet ont anande tjej som håller på att klä av sig. Inte konstigt då att Ed stirrar på den öppna datorn och inte kan slappna av när hans tjej rider honom längre fram i filmen. För något eller några år sedan läste jag en artikel någonstans på nätet där jag har för mig att det hävdades att det skulle lagts in något i smartphones som gjorde att kameran och mikrofonen kunde aktiveras på håll. Jag har knappt vågat berätta det för mina vänner eftersom jag varit rädd, dels för att bli dumförklarad men också för att bli avlyssnad ifall det skulle vara sant. Har jag någon gång nämnt det för någon har det verkat gå in genom ena örat och ut genom det andra. Jag kan inte förstå varför folk inte bryr sig mer. Nu känner jag mest bara ”Vad var det jag sade?”

Och om det nu skulle vara så att NSA slutat med detta finns det fler problem. Artikeln ”Hackare kan spionera – via datorns kamera” i Aftonbladet från den 24 december 2013 av Victor Stenquist tar upp just detta, att vi inte är säkra för någon. Det framgår att det går att komma runt skyddet som gör att datorns indikatorlampa tänds när kameran är på och att ”den amerikanska skönhetsdrottningen Cassidy Wolf fick två nakenbilder mejlade till sig”.

Det finns många olika sätt på vilka vi mer eller mindre övervakas. Varje gång vi betalar med kort visar vi var vi är och vad vi köper. I ett kontantlöst samhälle vet myndigheter exakt hur mycket pengar vi har. När vi loggar in på Facebook med mobilen registreras vår plats.

Det som används som argument för övervakningen är att det är för att jaga terrorister ”för er egen säkerhet”. Men vem är terrorist egentligen? Det jag förstått att många säger angående att bli övervakad är det inte gör något för ”jag har inget att dölja”. Men det spelar ingen roll. Det är en kränkning mot mänskliga rättigheter. Vet du om att du kan bli övervakad när som helst finns det en risk att du censurerar dig och inte vågar slappna av.

När jag var liten förstod jag inte problemet med en diktator. ”Det kan väl vara en god diktator?” tänkte jag naivt. Men det är svårt att vara helt trygg och helt fri samtidigt. I friheten finns det alltid en osäkerhet, en spänning, något oväntat som kan ske. Men är inte den så kallade tryggheten bedräglig? Hur tryggt är det att inte veta vem som kan lyssna på dig när du pratar i telefon? Läsa dina sparade mail? Titta på dina bilder och få tillgång till dina dokument i datorn? För detta går uppenbarligen att göra. Och hur tryggt är det? Vem vet vad uppgifterna kan användas till om de hamnar i fel händer? Hur enkelt skulle det inte vara för en regering att rensa bort människor med ”fel” åsikter?

Det finns mycket positivt med den tekniska utvecklingen. Men när vi bygger ett samhälle som gör oss beroende av teknologi finns det även saker som gör oss osäkrare och inte säkrare. Det Orwell inte räknat med i 1984 är att vi själva gladeligen skulle inhandla den teknik som också skulle komma att övervaka oss.

Annonser

Men män då?

”Vad händer med män som utsätts för våld i nära relationer?” ”Vad sade du, sade du? Män kan väl inte utsättas för våld?” Jo, det kan de. Och inte bara av män utan även av kvinnor.

Det våld kvinnor utsätts för i nära relationer är generellt grövre än det män utsätts för. Men jag tycker ändå att det är intressant att det nästan bara är det våld kvinnor utsätts för som lyfts fram och problematiseras. För sanningen är att det är vanligare att män än kvinnor utsätts för relationsvåld. Åtminstone enligt två studier utförda av forskare vid Göteborgs Universitet som går att läsa om i artikeln ”Män mer utsatta för våld i relationen än kvinnor” av Krister Svahn från den 7 oktober 2013. Olika källor säger olika saker, vissa att kvinnor är mest utsatta och andra att män är minst lika utsatta men hur det än är verkar sanningen inte vara så enkel som vi utmålar den till. Det är inte bara kvinnor som är offer och män som är förövare. Män utsätter män, kvinnor utsätter kvinnor och det finns även kvinnor som utsätter män. En relevant fråga i sammanhanget är även huruvida en man själv tar det på samma allvar som en kvinna ifall han blir utsatt i en relation.

Jag läste nyligen ”Flickan och skulden” och ”En riktig våldtäktsman” av Katarina Wennstam. Mycket med böckerna var toppen men en sak reagerade jag på. Wennstam utgick ständigt ifrån att det var en person av kvinnligt kön som var offer och en person av manligt kön som var förövare. Jag hörde för ett tag sedan talas om en man som blivit våldtagen av en kvinna. Han hade efteråt berättat om händelsen för en av hans närmaste väninnor. Hon hade skällt ut honom och menat att han inte tagit kvinnors upplevelser på allvar. Sanningen var att han själv efter våldtäkten fått väldigt svårt att lita på kvinnor och inte vågade vara ensam med en kvinna. Jag hörde om en annan händelse där en kille följt med ett gäng tjejer han knappt kände hem efter att de varit ute och druckit. Han var rätt full och hade somnat och vaknade av att en av tjejerna red honom. Till hans stora förvåning, tjejerna hade innan pratat om olika tjejer de haft sex med så han hade inte trott att de varit intresserade av killar. Nu hade han inte känt att händelsen för honom personligen varit särskilt problematisk men insåg samtidigt att han lika gärna kunnat reagera annorlunda. Vad hade hänt om han mått skitdåligt och anmält? Han hade knappast blivit tagen på allvar. Killar kan ju inte våldtas.

I en artikel i Aftonbladet från 2004 berättas om Kristian som blev brutalt överfallen av fem okända tjejer. De turades om att våldta honom analt med något föremål han inte visste vad det var medan en av tjejerna sade ”Nu ska du få känna hur det är.” Det intressanta är att psykiatern Tomas Eriksson i en kommentar inte ens vill kalla det hela våldtäkt utan det ”var snarast en misshandel som skulle efterlikna en våldtäkt”.

De män som utsätts för relationsvåld och våldtäkt har svårare att bli trodda. Det finns dessutom många gånger fler kvinnojourer än mansjourer vilket gör att män ofta är dubbelt utsatta. Det är väldigt tabubelagt som man att bli utsatt för våld av en kvinna för som man ska du vara stark och skuld- och skamkänslorna kommer ofta i vägen för att våga söka hjälp och samtala om det. Majoriteten utsätts dock av en annan man vilket kan göra det väldigt förvirrande för den personliga och sexuella identiteten hos den utsatte.

I artikeln ”Öppnar akutmottagning för våldtagna män” på sverigesradio.se från den 17 juni 2015 av Henrika Åkerman menar överläkaren Lotti Helström att studier visar att våldtäkter mot män är vanligare än en tror. ”Man ser också i studier att hälsoeffekterna är större för män, både när det gäller kroppslig hälsa och psykisk hälsa. Det är större risk för en våldtagen man att få posttraumatiskt stressyndrom. Det är ett sånt väldigt tabu så det blir en sådan tystnad kring den man som är utsatt”. Hon menar vidare att ”Det är en orättvisa att män inte får samma service när de är utsatta. De mår ännu sämre än vad kvinnorna gör, och behöver ett bättre omhändertagande än de har fått”.

Vi måste se att det här inte bara handlar om kvinnligt och manligt. Det är också personer som utsätter och utsätts. Förövaren behöver inte vara man och offret behöver inte vara kvinna. Men förövaren är förövare och offret är offer.

Toalettproblemet handlar inte bara om kön

Jag läste artikeln ”Johanna: Staten värnar mer om min kuk än om mitt liv och min psykiska hälsa” på kit.se. Det är en mailbaserad konversation mellan svenska transkvinnan Johanna Marseille och argentinske transmannen Andrés Mendieta om transpersoners rättigheter och svårigheter i de respektive landen och jag tyckte det var intressant och sorglig läsning. Sorglig för att vi i Sverige fortfarande har mycket att jobba med gällande lagar och attityder.

I alla fall. Johanna skriver att ”Frågor som ’står du eller sitter du när du kissar’ ska avgöra om en transkvinna är ’äkta’ eller inte”. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Det är totalt absurt. Jag har tidigare reagerat på debatten som förts angående att transpersoner ofta inte vet om de ska gå på herr- eller damtoaletten. En diskussion som jag förstått utifrån det jag läst endast handlat om personers fysiska och psykiska könstillhörighet. För mig blir det fel.

Jag har en kontinent stomi för min blåsa. Det innebär att mitt urinrör är igensytt, istället har jag en liten öppning på magen snett nedanför naveln där jag sticker in en lång kateter, alltså en plastslang, för att kunna kissa. Efteråt sätter jag ett litet bandage över öppningen. Sedan jag fick stomin har jag tyckt att det ofta varit praktiskt att utnyttja det faktum att jag nu kan stå och kissa för att det sparar lite tid och energi. Detta har gjort att jag ibland funderat på vilken toalett jag ska gå på. Jag har den fördelen att jag på grund av att jag har en fysisk funktionsvariation ofta kan utnyttja handikapptoaletten vilken är oberoende av kön (på gott och ont) men det händer även att jag går på toaletter för gångare och då blir jag förvirrad. Jag gissar att anledningen till att vi har skilda toaletter är att vi använder dem på olika sätt, att kvinnor brukar sitta och män brukar stå när de kissar vilket leder till att herrtoaletterna blir mer nedskvätta och sedan vill inte tjejer sätta sig när toaletten ser ut så. Jag har alltid sett mig själv som kvinna. Det är löjligt att jag inte skulle anses vara det för att jag av praktiska skäl gillar att stå och kissa. Jag känner definitivt en dragning mot damtoan men eftersom jag ofta kissar liknande en man indikerar det att jag skulle använda herrtoan. Det skulle dock bli underligt för då skulle nog folk tro att jag har något annat mellan benen än det jag faktiskt har. Därför gillar jag inte heller idén med stå- respektive sittoalett, som jag hörde Aleksa Lundberg prata om i ett klipp på P4 Stockholm från den 10 mars 2015. Jag tycker inte någon har att göra med hur jag går på toa och vad jag har ”där nere”.

Den bästa lösningen för att alla skulle bli nöjda är antagligen stora toaletter med två toalettstolar så att personer med hjälpmedel får plats och du kan välja om du vill sitta eller stå. Men det är synd att det blir så komplicerat av något som borde vara så enkelt som att om du står och kissar, a) lyft upp ringen, b) torka efter dig.

Föregå åtminstone med gott exempel!

Jag spelar sedan några år i perioder en del som gatumusikant. Det varierar vad jag får för det. Detta är något en egentligen ska skatta för som hobbyverksamhet (om det inte är ens huvudsakliga inkomst). Och en ska skatta från första kronan.

Jag gillar skatt. Jag har själv dragit många fördelar av den. Om en jämför med många andra länder är det så mycket en kan få här i form av hjälpmedel, operationer och vård tack vare att alla betalar skatt. Jag vågar knappt tänka på hur det varit om jag fötts i exempelvis USA, hade min familj haft råd att betala för mina totalt sex operationer för att jag bland annat ska kunna gå? Hade vi haft råd med kryckor, rullstolar, elmoppe och skenor? Jag vet inte. Så jag är jätteglad att vi har skatt och vill gärna stödja systemet och helt enkelt vara hederlig och därmed betala skatt för mitt musicerande. Och jag kan inte påstå att min inkomst är i den större klassen.

Något som då gör mig fruktansvärt förbannad är när jag läser i artikeln ”Reinfeldt får full fallskärm – trots miljonintäkter” av Elisabeth Marmorstein, Mari Forssblad, Linda Larsson Kakuli och Per Einarsson på SVT Nyheter från den 13 september 2015 om Fredrik Reinfeldt som tar ut fullt avgångsvederlag på 156 000 i månaden trots att han dittills under året fått intäkter på 2,2 miljoner i sitt företag, Fredrik Reinfeldt AB. Enligt SVT Nyheter tar han för en timmes föreläsning 100 000 kronor. Att han ändå tagit ut full fallskärm motiverade han med att det var ett ”omställningsår”. Tidigare ministrar har rätt att få avgångsvederlag under ett år även om det ska minskas om det finns andra inkomster också. Men när Reinfeldt låtit pengarna gå rakt in i företaget utan att ta ut lön undvek han minskningen och försvarade det med att ett företag inte kan ”fungera från dag ett om det inte får en viss möjlighet att byggas upp”. Även om han är emot bidrag tycker han uppenbarligen att det är skillnad på folk och folk, för han säger ”Jag tror i grunden att det är bra att det finns en omställningsperiod, framförallt för en tidigare statsminister”. En tidigare stadsminister borde tvärtom behöva det mindre än andra då den redan tjänat mycket mer än de flesta. Anna Kinberg Batra, Moderaternas nuvarande ledare, säger ”Vi ska ha möjlighet att så snabbt som möjligt gå tillbaka till arbetsmarknaden och vi måste ha en viss omställningstid för det. Jag förutsätter att de regler som finns också följs.” Jo, reglerna följdes men det finns uppenbarligen kryphål. Det tas ingen pardon för oss andra, vi får skriva in oss på Arbetsförmedlingen och söka A-kassa, om vi nu ens haft något jobb. Har vi inte, som exempelvis jag, haft det i sex månader finns det i princip ingen hjälp att få. Den som redan har bra förutsättningar får mer hjälp. Det vore intressant att se hur Fredrik reagerat om han vetat hur det är att söka jobb för vanliga dödliga. Det skulle nog dessutom gå fortare för någon att komma i jobb om den inte hade detta avgångsvederlag och verkligen behövde en inkomst.

Eller som Olof Svensson skrev i Aftonbladet den 16 mars i år, ”Göran Hägglund tar ut full pension – trots fyra nya jobb”, även han lät pengarna gå in i det nya företaget. Kan även nämna Cecilia Stegö Chilò som i 15 år hoppade över att betala TV-licens. Känns extra bra (eller inte) att hon dessutom var kulturminister och fick vara kvar. Listan med kryphål och fusk kan byggas på. För att inte tala om alla politiker som vill sänka ingångslönerna utan att ha någon som helst förståelse för människors situation. De känns nästan lika verklighetsfrånvända som Marie Antoinette, ”Om inte folket har råd med bröd kan de väl äta bakelser istället?” De kan ju i så fall börja med att sänka sina egna löner.

Min fråga till er politiker är, hur kan ni vänta er att människor ska göra rätt för sig och ”inte utnyttja systemen i onödan” om ni inte ens föregår med gott exempel?