Så nära men ändå så långt borta

För några veckor sedan köpte jag bestick. Jag har innan haft mammas men tröttnade och ville ha egna. Jag fick idén att sticka till Antikhallarna för att kolla och där hittade jag bestick i nysilver för två kronor styck. De låg huller om buller i lådor och det var svårt att hitta matchande som jag gillade men till slut hittade jag ett gäng som fick duga.

På spårvagnen hem satt jag på min elmoppe och granskade mina fynd. Jag märkte att det stod en ung kille och lutade sig mot en stång till höger om mig. Han stod rätt nära och var vänd mot mitt håll. Det kändes inte obehagligt men däremot konstigt eftersom vagnen var långtifrån full, det fanns flera lediga sittplatser. Jag vågade inte kolla så jättenoga på honom men av vad jag märkte såg han väldigt normal och helt okej ut, kanske runt tjugo eller några år över. Efter några hållplatser gick han av vagnen och jag satt och undrade varför jag inte pratat med honom. Jag hade kunnat berätta om mina bestick.

Helgen innan hade det varit ungefär samma sak. Jag hade varit på en fest och där hade det varit en kille jag inte kände men väldigt gärna ville prata med. Men jag vågade inte.

Jag ser ofta på folk jag möter när jag är ute. De flesta tittar bort och jag märker att jag också gör det en del. Samtidigt önskar jag att vi vågade se varandra mer, ge ett leende, hälsa och kanske prata. Jag mår väldigt dåligt av ”musselkulturen” som råder. För ett tag sedan vågade jag hälsa på en medelålders man som jag såg med ett barn. Han hälsade glatt tillbaka och då blev jag jätteglad.

På lucia såg jag på en video där en kvinna pratade om julen. Hon tyckte att en själv skulle bestämma vad den betyder för en och hur en vill fira den. Om det är traditioner en gillar kan en behålla dem och om det är saker en ogillar kan en låta bli dem och själv hitta på vad en vill göra. En sak hon nämnde som en kan göra är ”random acts of kindness”, alltså slumpmässiga saker för att vara snäll och detta gick jag igång på väldigt mycket. Det är egentligen så lite en behöver göra för att göra världen bättre, le, ge en komplimang. På lucia såg jag två tjejer med glitter i håret, sade att jag tyckte att det var fint och pratade lite med dem.

Nyligen satt jag på spårvagnen med min nya kalender. Jag gillar när det finns visdomsord i dem men det fanns inte i denna så jag bestämde mig för att skriva egna. Det näst sista jag skrev innan jag skulle byta vagn var ”Det finns många vänner du inte träffat än. Våga prata med andra.” När jag gått av hållplatsen för att byta vagn fick jag syn på en kille jag kände igen. Jag hade sett honom för ett tag sedan när jag åkt spårvagn och tyckte att han hade en cool frisyr. Nu bestämde jag mig för att prata med honom. Han skulle med samma vagn, det visade sig att han också höll på med musik och det blev en väldigt trevlig spårvagnstur.

Vi går omkring som om folk vore aliens men vad jag vet är de flesta människor och de flesta människor vill innerst inne ha kontakt med andra. Vi är bara rädda för att bli avvisade. Problemet är bara det att när alla tänker att de kommer bli avvisade vågar ingen ta kontakt. Det är kanske egentligen vi själva som avvisar oss själva allra mest innan andra hinner göra det.

Du vet väl om att jag har skrivit en poesibok? ”Ärligt talat” innehåller 42 färgfoton och ca 66 dikter (beroende på hur en räknar!) och kostar 250 kr (eventuell frakt tillkommer)! Maila mig gärna på angela.of.music@gmail.com för mer information. Jag finns även på Facebook, du hittar min offentliga sida genom att söka på Angela eller @angelaartistofficial.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s