Var inte rädd för mörkret

Jag skrev förra veckan om att mina känslor svängt väldigt mycket de senaste månaderna – jag har haft perioder jag varit helt salig och andra perioder med självmordstankar. Det är svårt att förklara vad som rört sig i mig i ett enda blogginlägg. Vissa saker som verkar motstridiga kan båda vara sanna.

Jag skrev om hur viktigt det är att älska sig själv. Jag vet inte hur många gånger jag fått höra ”ingen annan kan ge dig något du inte kan ge dig själv”. På ett sätt är det sant. Det är bara jag som kan välja om jag vill tillåta mig att ge mig själv kärlek och ta emot kärlek från andra. Samtidigt kan en inte när en är ensam vara nära andra och en kan inte tvinga andra att vara nära en. Jag kan sitta och älska mig själv hur mycket jag vill men det spelar ändå inte så stor roll. För jag vill inte leva i en värld där jag inte kan bli älskad av någon annan.

Jag har hela livet känt att jag velat leva för att göra världen bättre. Jag har klandrat mig själv väldigt mycket för att jag trott att allt varit mitt eget fel, att jag, om jag är stark ska kunna förändra allt och göra allt bättre. Då har jag levt för just det att jag nästan känt mig tvingad att få andra att må bättre men jag har också trott att om jag bara kämpar tillräckligt mycket för att förbättra min egen situation kommer den att bli just – bättre. Jag har sett det som svagheter i mig själv och nederlag när jag inte lyckats med detta. Visst har vissa saker blivit bättre för mig men andra har blivit sämre och ställt till det väldigt mycket, exempelvis min ekonomi. Folk har kunnat säga till mig ”gör du bara si och så kommer det bli si och så”, som om jag, när jag är tillräckligt duktig kommer få en morot. En morot som inte kommit och därmed har jag upplevt att inget jag gjort varit tillräckligt. Till slut har jag fått försöka acceptera att det faktiskt inte gått för mig. I det att älska mig själv kom jag till en punkt där jag helt enkelt undrade om det inte skulle vara mer kärleksfullt mot mig själv att sluta leva på grund av omständigheterna runtomkring mig och svårigheter att se hur jag skulle kunna ändra dessa. Så viktigt känns det för mig att ge mig själv kärlek. Det går inte att bara leva för andras skull. En måste själv må bra om en ska kunna orka hjälpa andra.

Jag har jättesvårt att älska mig själv när jag mår dåligt och när alla mindre kärleksfulla sidor kommer fram. Jag har svårt att acceptera mig själv när jag inte känner för att göra någonting, när jag bara ligger i en hög på golvet och önskar att någon skulle plocka upp mig och fixa mitt liv åt mig. Jag vet att jag kan ta mig upp själv, jag har gjort det förr men jag är så trött på att behöva göra det. Det har känts så många år som att jag legat och simmat precis på gränsen, jag tar mig upp en liten bit, dyker ner, tar mig upp en liten bit, dyker ner. Ibland känns det som att jag inte tar mig upp för att jag faktiskt har lust att ta mig upp utan för att ingen annan gör det åt mig.

Jag skrev förra veckan om att försöka tillåta sig att må bra även om omständigheterna runt en inte är de bästa. Med det tänker jag exempelvis att inte ta saker så personligt och klandra eller slå på sig själv när en gjort något en önskar att en inte gjort. Jag tycker att det är viktigt att försöka må så bra en kan där en är men samtidigt ser jag inte det som kärleksfullt att stanna kvar i situationer en inte mår bra av, exempelvis ”Han slår mig men det är Gud som lett mig in i förhållandet och därmed är det Guds vilja att det ska vara så”. Nej, jag tror på att försöka skapa så bra förutsättningar en klarar.

Ibland har jag svårt att veta vad som är mest kärleksfullt mot mig själv i olika situationer. Är det att ligga och gråta eller att göra något kul? Jag tror inte svaret är givet utan att det kan vara olika från situation till situation, att en ibland kan behöva just acceptera att det är okej att gråta och känna att allting är piss. Jag tror att det i sig ibland kan vara en kärlekshandling mot sig själv och att just svårigheten att älska allt det där värsta ställer till det. Jag tror helt ärligt att jag ibland kan ha svårt att leva ut, vara glad och må riktigt bra just för att jag så desperat längtar efter att bli accepterad när jag är mitt värsta jag och allt som jag är rädd för ska upplevas som ”jobbigt” kommer fram. Älska mig som mest när jag förtjänar det som minst för det är då jag behöver det som bäst.

Men. Om jag aldrig skulle känna några jobbiga känslor eller ha några tankar jag ”inte ser som bra” skulle jag ha svårt att förstå andra. Hade jag varit den enda i världen som varit vad vi ser som perfekt hade jag också hela tiden dömt andra. Dömer vi oss själva mindre för våra olika sidor dömer vi också andra mindre. Och utan mörker hade vi inte vetat vad ljus var. Ibland kan jag inte se något ljus, men någonstans vet jag nog ändå vad det är. Typ.

Var inte rädd för mörkret,

ty ljuset vilar där.

Vi se ju inga stjärnor,

där intet mörker är.

(Ur dikten ”Var inte rädd för mörkret” av Erik Blomberg)

Du vet väl om att jag har skrivit en poesibok? ”Ärligt talat” innehåller 42 färgfoton och ca 66 dikter (beroende på hur en räknar!) och kostar 250 kr (eventuell frakt tillkommer)! Maila mig gärna på angela.of.music@gmail.com för mer information. Jag finns även på Facebook, du hittar min offentliga sida genom att söka på Angela eller @angelaartistofficial.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s