Tankar om Stockholm

Det är troligtvis få personer i Sverige som undgått att höra om lastbilen som körde 570 meter längs Drottninggatan i Stockholm i fredags, den 7 april 2017. Strax före tre på eftermiddagen körde lastbilen längs gågatan och mejade ner alla som inte hann undan. Fyra personer dödades medan 15 skadades, flera med mycket svåra skador.

Jag läser i GP att en 39-årig man från Uzbekistan anhållits som misstänkt för terrorbrott och även en person till ska ha anhållits skäligen misstänkt för terroristbrott. Den tidigare nämnde misstänkte 39-åringen har enligt DN uttryckt sympatier med jihadistgruppen Islamiska staten, IS, men vad jag vet har inte IS tagit på sig dådet.

Det hela påminner mig om dådet i Paris i november 2015. Jag jobbade då som medlemsvärvare för en välgörenhetsorganisation. En dag skulle vi värva på Drottningtorget framför Centralstationen. Det var jag, en kollega samt ledaren för teamet. Teamledaren skulle iväg och ringa ett samtal på Posthotellet men sade att vi skulle höra av oss om något hände, skämtade och sade något i stil med ”exempelvis om någon från IS skulle komma och hoppa på er”. Vi började prata med folk och efter en kort stund pratade jag med en ung man. Han pratade engelska och sade att han inte kunde hjälpa till eftersom han bara var tillfälligt i Sverige och lade till något om ”I work with the IS”. Hela situationen var väldigt absurd eftersom han ändå betedde sig hövligt och det var svårt för mig att avgöra ifall han var allvarlig eller inte. Händelsen fick mig att känna en väldigt stor otrygghet och nu inser jag att det är svårt att vara säker någonstans.

När jag pratade med en vän kring otryggheten efter det som hände i fredags sade han att han inte oroade sig. För det är ju trots allt så att det endast är en liten del som råkar ut för sådana saker även om det naturligtvis är hemskt och även drabbar folk runtomkring. Men helt ärligt, det går inte att gå omkring och oroa sig och sluta leva för att en är rädd för vad som skulle kunna hända. Så är det med allt och en skulle egentligen kunna dö när som helst.

Det är många politiska frågor som kommer upp i Sverige. Under rubriken ”Är det sant att vi nu lever i ett annat land än i fredags morse?” skriver Kristina Lindquist i DN idag ”Trygghet är ju lätt att åstadkomma, om den inte måste vägas mot andra värden. Och här fyller tanken om ett absolut före och efter en politisk funktion, för vem kan säga nej till repressiva åtgärder om vi plötsligt befinner oss i ett radikalt annorlunda land? Vem bryr sig om den grundlagsfästa svenska föreningsfriheten när det handlar om att kriminalisera medlemskap i terrororganisationer? Det här är samhällets balans på en knivsudd: Om staden ska förbli öppen så måste vi acceptera att leva med ett visst mått av bräcklighet. Och just nu, inför döda och skadade på Drottninggatan, känns den tanken alldeles outhärdlig.” Det är obehagliga frågor som kommer upp. Just nu, när saker ställs på sin spets, tvingas vi fundera kring sådant som ingen någonsin ifrågasätter när allt är lugnt.

Något annat som kommit upp i mig är hur dubbla följder händelsen fått gällande människors reaktioner och relationer. Å ena sidan har vi hatet och rädslan för alla som vi ser som annorlunda, ett ”vi mot dem”, som blåses upp. Men å andra sidan finns en väldigt stark förenande kraft. Jag tänker på Jenny Nguyen som startade hashtaggen #openstockholm som hjälpte folk att erbjuda nödställda och strandsatta husrum och mat då kollektivtrafiken stoppades. I Aftonbladets artikel ”Jennys hashtag hjälpte stockholmarna att organisera sig” säger hon ”Nu är det viktigare än någonsin att försöka bygga ett samhälle där polarisering inte får ske.”

Jag har också funderat kring hur lätt det är att känna sig maktlös när sådana här saker händer men Jenny visade verkligen att det faktiskt går att göra något konkret och människor kan bidra på olika sätt och olika mycket. Men vi kan alla bidra genom att varje dag jobba på att i stort som smått, både gentemot andra men inte minst inom oss själva, försöka välja kärleken framför hatet.

Du vet väl om att jag har skrivit en poesibok? ”Ärligt talat” innehåller 42 färgfoton och ca 66 dikter (beroende på hur en räknar!) och kostar 250 kr (eventuell frakt tillkommer)! Maila mig gärna på angela.of.music@gmail.com för mer information. Jag finns även på Facebook, du hittar min offentliga sida genom att söka på Angela eller @angelaartistofficial.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s