Goth och David Guetta

I mitt förra blogginlägg skrev jag om stil och hur en uppfattas beroende på hur en klär sig. Jag hade under lördagen varit med i en musikvideoinspelning för rapparen Aran Wehby och tagit på mig svarta gothkläder. Skulle någon som såg mig den dagen gissa vad jag lyssnar på för musik skulle de nog gissa ganska fel – jag lyssnar på ganska blandad musik men det är inte ovanligt att musiken är mainstream. På nyår hade jag liknande kläder. Plötsligt kom låten ”Uptown Funk” av Mark Ronson med Bruno Mars. Jag sade något i stil med ”Jag lyssnar ofta på den här låten” och en kompis sade ”Varför då?” Jag har skrattat en hel del åt det. Det är så lätt att dra slutsatser kring vem någon är och vad den gillar utifrån dess yta och jag tycker inte om att bli definierad av andra.

På nyår året innan var jag med om något liknande. Jag var på en fest där många gillade hårdrock och när jag och en kompis satte på något annat sade en kille något i stil med ”Nu vet vi två som inte är hårdrockare”. Det gjorde mig ganska arg eftersom jag lika gärna kunnat sätta på Guns N’ Roses.

Sedan kan det även vara så att jag kan tycka mycket om någon låt av en artist men det behöver inte nödvändigtvis alltid heller betyda att jag tycker om eller lyssnar på allt.

När jag läste musik på min andra folkhögskola och vi skulle lära känna varandra i början diskuterade vi en del kring vad vi gillar. Jag tycker alltid att frågan är jobbig – just för att jag inte vill bli satt i ett fack eller sedd som löjlig. Det görs tyvärr ofta uppdelningar kring vad som är okej att lyssna på, vad som är coolt och vad som är löjligt. När jag sade att jag tycker mycket om 70-talsrock var det många av killarna som instämde men när jag lade till att jag även gillar mycket 80-talsrock kände jag att det var många som inte tyckte att det var lika coolt.

Jag upplever att det ofta ligger en prestige i musik som ungefär säger att det som är komplicerat är bra och det som är enkelt är banalt. Det här är visserligen en grov förenkling men jag kan uppleva att det många gånger ses så. Ibland tycker jag också att det verkar som att folk är anti något särskilt, exempelvis pop, bara för att det är mainstream. Medan jag anser att det borde vara mer fokus på hur musiken får en att må.

Jag älskar mycket av David Guetta, han gör elektronisk musik, enligt Wikipedia i genrerna house, EDM och electrohouse. Låten ”Turn me on” (”turn me on” brukar översättas ”tänd mig” men jag tycker att det är lite kul att det också går att översätta med ”sätt på mig” XD) med David Guetta och Nicki Minaj är som om den skrivits för mig. Men det är ju också svårt att påstå att Nicki Minaj inte skulle vara goth i videon. Och varför ska det ena behöva utesluta det andra?

Du vet väl om att jag har skrivit en poesibok? ”Ärligt talat” innehåller 42 färgfoton och ca 66 dikter (beroende på hur en räknar!) och kostar 250 kr (eventuell frakt tillkommer)! Maila mig gärna på angela.of.music@gmail.com för mer information. Jag finns även på Facebook, du hittar min offentliga sida genom att söka på Angela eller @angelaartistofficial.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s