Tips till dig som vill dejta någon i rullstol

 Jag märker att folk i allmänhet är osäkra kring hur de ska bemöta mig med tanke på att jag har en normbrytande funktionsvariation som gör att jag brukar använda rullstol. Här är lite tankar jag själv har kring dejtande och tips till er gående som är intresserade av någon i rullstol.

 Att vara i samma höjd när det går är alltid populärt. Jag älskar när en person böjer sig ner när den pratar med mig. Sååå nice. Finns det möjlighet får du också gärna sätta dig ner när du pratar med mig. Att sitta på huk är också väldigt trevligt. Det är skönt för mig att för en gångs skull faktiskt titta ner på dig istället för att jämt titta upp.

 Jag har en kompis som hade en kille i rullstol. Hon brukade ställa sig på knäna när hon skulle krama honom. Jag tycker att det var väldigt fint. Och när du ändå håller på kan du ju passa på att fria också! 😉

 Jag kan dansa (personligen tycker jag också att det är väldigt roligt även om naturligtvis inte alla gör det). Bugg är skoj men du måste vara stadig på armen då jag behöver använda dig för att kunna skjuta ifrån eftersom jag håller i båda dina händer och alltså inte kan rulla med dem.

 Fråga om jag behöver hjälp och acceptera mitt svar. Anta inte att jag kan/inte kan en viss sak och ibland blir du nog förvånad, själv älskar jag till exempel skidåkning. Det kommer antagligen komma situationer då jag behöver hjälp, exempelvis med att bära fikat om vi ska gå på café. Börja inte putta mig utan att fråga innan såvida du inte känner mig väldigt väl och vet om jag brukar vilja ha hjälp i vissa situationer. Att plötsligt börja putta på någon är som att plötsligt börja dra i någon och det tycker nog inte så många om.

 Vissa vill nog sitta kvar i sin rullstol men själv föredrar jag ofta att flytta över till en vanlig stol. Fråga gärna innan du börjar ta bort stolar.

 Personligen kan jag gå lite men föredrar generellt att besöka ställen som är helt tillgängliga. Det blir enklast och så gillar jag att belöna de ställen som satsar på tillgänglighet men visst förekommer det att jag går till ställen som inte är helt tillgängliga men fråga den personen du är med vad som funkar för den.

 Hur bor du? Är det trappor? Finns det hiss? Om inte, kan personen gå alls och i så fall, orkar den? Kan och orkar du bära den eller hjälpa den upp i rullstolen på något sätt? Skulle personen känna sig bekväm med det? Om det inte finns hiss och personen inte kan gå kan det hända att ni bara kan vara hos personen i rullstol men då får ni prata om det.

 Har personen assistent? Ledsagare? Boendestöd? Hemtjänst? I så fall, hur mycket/när? Diskutera hur ni ska kunna vara ensamma och om personen kan behöva hjälp i intima situationer. Jag vet att vissa löser egen tid genom att den gående jobbar som assistent hos personen i stol men det är olika vad personer vill. Skulle det vara en positiv lösning eller göra så att er relation blir mer brukare – assistent?

 Ibland kan det finnas fördelar med att använda rullstol. Jag får ibland ta med mig en gående gratis på vissa konserter men då vill jag att vi betalar hälften var av min biljett. Samma sak gäller Liseberg, jag får ta med mig en ”ledsagare” utan extra kostnad.

 Släpp tanken kring ifall jag kan ha sex eller inte. Fråga istället om jag vill och hur i så fall. Personer med fysiska funktionsvariationer har kroppar som brukar både fungera och se annorlunda ut än de flesta andras. Det skulle kunna påverka sexlivet på olika sätt men våra kroppar är unika och olika människor kan ha helt olika sätt som funkar när det gäller att vara nära andra.

 Ibland tröttnar jag på att bråka själv för mina behov av tillgänglighet och upplever det som att jag ställer till det. Då kan det vara skönt med någon som står upp för mig och min rätt – både bokstavligt och bildligt. Personligen har jag inte fått det stödet under min uppväxt och flera andra personer har inte heller tyckt att det varit viktigt att jag skulle kunna delta i olika aktiviteter så det skulle betyda mycket för mig om du såg det som en självklarhet att jag ska kunna vara med.

 Var beredd på att folk runtomkring kan komma att ha fördomar eller åsikter som inte alltid är positiva. Jag har en väninna som använder permobil. När hon skulle gifta sig med sin man som har en fullt fungerande kropp fick hon höra mycket negativt från andra. Det var saker som att han skulle vara otrogen eller lämna henne men de är fortfarande tillsammans efter 13 år ihop.

 Viktigast av allt – är det något du funderar på eller känner dig osäker kring, ta upp det med mig.

 Nej, jag kan inte göra allt precis som alla andra. Det finns saker som vi inte kommer kunna hitta på tillsammans, så är det för alla gällande olika saker, men det dyker kanske upp extra tydligt i dina tankar eftersom en del av mina begränsningar syns väldigt mycket. Men å andra sidan skulle jag kanske kunna tillföra annat som du inte fått tidigare och du skulle få uppleva nya saker och se världen ur ett annat perspektiv. Och vem vet, det kanske skulle kunna bli ett spännande äventyr!

Annonser

#Metoo

 Det har pågått en kampanj på sociala medier nu det sista som får mig att tänka och känna flera olika saker samtidigt. Under hashtagen #metoo uppmanas personer, främst kvinnor, att visa att de blivit utsatta för sexuella trakasserier och övergrepp. Kampanjen startades från början för tio år sedan av Tarana Burke men har nu spridits av Alyssa Milano som uppmanade sina följare på Twitter att dela med sig av sina upplevelser. I mitt Facebookflöde har det dykt upp vänner som delat texter som ”Me too. Om alla personer som har varit med om sexuella trakasserier eller övergrepp skrev ”Me too” som en status, kan vi ge människor en känsla av problemets omfattning. Vänligen kopiera / klistra in vid behov.”

 Jag också. Det har hänt mig med. Säkert fler gånger än jag minns eller varit medveten om och gränsen för vad som är okej och inte okej kan ibland vara hårfin. På lågstadiet var det två killar som drog upp min kjol. Sedan dröjde det tills gymnasiet innan jag började använda kjol igen. När jag spelat fiol på stan har det hänt att män tagit tag i min hand och pussat den, jag har fått frågan om jag kan ha sex, vissa som jag uppenbart inte velat prata med har inte velat ge sig iväg, jag har blivit rörd/kramad utan att jag velat, mina bröst har stirrats på. En man frågade om jag var singel och ville gifta sig med mig. När jag sade nej frågade han ”Vill du inte ha lite banan?” Jag har blivit pussad på munnen mot min vilja på en fest. Han hade pussat mig i ansiktet först och det hade varit okej men när han plötsligt pussade mig på munnen kändes det jättejobbigt för mig även om det kanske inte hade varit en så stor grej för många andra. En kille uttryckte att han hade lust att skita i att jag inte ville vara fysisk med honom. En annan som fått mitt nummer ringde från okänt nummer, viskade och försökte låtsas vara någon annan. Väldigt obehagligt. Förra året blev jag väldigt förälskad i en man som var i ett förhållande. Han fortsatte flirta med mig trots att jag uttryckt att situationen fick mig att må väldigt dåligt och att jag fått en del tankar om att inte vilja leva. Jag har läst statusar på Facebook om vad andra varit med om, saker som känts mycket värre i mina ögon än det som hänt mig. Men det som inte känns okej är inte okej oavsett hur ”stort” eller ”litet” det än är, ens egen känsla är det viktiga.

 Men jag vill också belysa att det inte bara är tjejer som utsätts och killar som utsätter. Det är inte så enkelt som en kvinno- eller ens en mansfråga, det är en samhällsfråga. ”Du vet ju hur män är”. Jag har flera gånger fått höra detta av tjejkompisar. Och varje gång vill jag säga nej. Även om det finns vissa generella tendenser vill jag inte utgå ifrån att alla är likadana – för alla ÄR inte likadana. Liksom att alla tjejer/non-binary/transpersoner inte är likadana. När jag gick i sexan fick jag mitt första behåliknande klädesplagg. I den vevan var det en tjej i åttan som jag aldrig pratat med vare sig innan eller efter som helt plötsligt kläckte ur sig ”Har du lösbröst?” Och jag har säkert gjort eller sagt saker som fått killar att känna sig olustiga. Det är så lätt att tänka att ”Jag är tjej och därmed i underläge så det är inte så farligt” eller ”Han är kille så han kan ta det”. Vi kvinnor måste fundera på om vårt beteende hade varit accepterat om könsförhållandet varit tvärtom. Jag vill inte förringa eller förneka det kvinnor utsätts för av män. Visst måste vi prata om hur män beter sig mot kvinnor. Men vi måste också ALLA ta ansvar och lära oss att vara mer försiktiga.

Ortoser/skenor

DSC_0061

På grund av att jag föddes med diagnosen ryggmärgsbråck är skelettet och musklerna i benen svaga. Jag har något som kallas skenor eller ortoser (jag vet inte om det är olika eller samma sak) på benen för att kunna gå. Det föreligger en del missuppfattningar/fördomar när det gäller mina skenor och jag skulle vilja berätta hur det faktiskt är att ha dem. Vi börjar med lite fakta.

 Höjd: Ca 72 cm.

 Material: Kolfiber, armeringsjärn och skinn.

 Vikt: Ca 1 1/2 kg var.

 Leder: Vid knäna.

 Knäppningar: 4 stycken med kardborre, en vid låren, en strax under knäskålarna, en mitt på smalbenen och en vid foten.

 Lederna vid knäna ska egentligen omges av skinn men det går ganska snabbt sönder och eftersom jag inte orkar krångla med att sätta dit nya hela tiden får jag lätt små sår vid knäna. Metallederna gör även hål i tyg, detta är orsaken till att jag numera bara bär långkjol. Under min uppväxt brukade jag ha byxor men de gick sönder hela tiden och satt inte snyggt. Det är tråkigt för jag skulle gärna vilja kunna ha byxor. Det är väldigt svårt att hitta bra långkjolar men även skor som funkar. Jag vill ha kängor som går upp en bit och de som jag kan beställa på Ortopedtekniska är rätt fula och bland skor i vanliga affärer är det kanske runt 2-3 % som skulle funka på sin höjd. Skorna måste dessutom vara av skinn för att kunna lästas ut. Jag använder även långa strumpor för det är skönare än korta.

 Jag måste ha på mig skor inomhus för att kunna gå och tänker inte alltid på att folk inte brukar ha på sig skor inomhus. När jag kommer bort till andra glömmer jag oftast att säga till om ingen säger något och när folk kommer hem till mig känns det jättekonstigt när de börjar ta av sig skorna. Jag har skor som jag använder både ute och inne inomhus och rullstolen som jag också kör med en del ute så för mig är det naturligt.

 Folk tror ofta att det är obekvämt att ha på skenorna och att det skulle vara skönare att vara utan dem men jag känner tvärtom. Det är väldigt skönt och bekvämt när jag fått på mig dem, då känner jag mig liksom stabil. Utan kan jag bara stå några sekunder, benen blir väldigt skakiga och det känns nog ungefär som om en gjort en extrem kraftansträngning, exempelvis sprungit maraton och sedan bara vill segna ner. Benen bär mig helt enkelt inte.

 Jag har hela livet skämts mer eller mindre för mina skenor och velat gömma dem, det har blivit mindre och mindre men en del av känslorna finns fortfarande kvar. Det är väldigt tråkigt att det ska behöva vara så eftersom de hjälper mig väldigt mycket. Egentligen borde en tänka ”Vad coolt att det går att fixa sådana saker så att en kan gå!”

 Men nu till det mest intressanta. Nej, jag har inte på mig dem när jag sover, även om vissa kanske behöver det, när jag var liten hade jag dem på natten. Och jag skulle inte heller ha på mig dem vid andra ”aktiviteter” i sängen. 😉

Saker som går att göra om du/ni inte kan få egna barn

 Jag har ända sedan jag var liten vetat att jag antagligen inte skulle vilja ha barn, men om jag hade velat det hade jag velat adoptera – om det ens hade varit möjligt för mig, vilket jag inte vet. Även om jag inser att många vill bli föräldrar har jag personligen alltså alltid haft svårt att förstå varför människor tycker att det är så viktigt att ha egna biologiska barn. Blod är inte tjockare än ”vatten” – det är kärleken och den faktiska önskan att bli förälder och att hjälpa en individ att bli en kärleksfull, ansvarstagande vuxen som är det viktiga.

 Det är viktigt att känna att en får ta sig tid att sörja och bearbeta det som gör ont. Jag vill inte förringa den smärta många känner av att inte kunna bli föräldrar, däremot hjälpa människor att inse att det finns andra sätt att se på saken och öppna upp för alternativa lösningar. Det finns lite olika saker det går att hitta på om du/ni inte kan få egna barn. Det finns säkert fler saker jag inte kommit att tänka på, men här är en lista på lite idéer:

 Bli jour- eller familjehem.

 Adoptera.

 Bli fadder.

 Ta hand om ett djur från ett hem.

 Jobba i skola/förskola/fritids.

 Bli personlig assistent.

 Sitta barnvakt.

 Bli kontaktperson.

 Bli ledsagare.

 Bli scoutledare/ledare för någon grupp av något slag. Bra om du har specialkompetens, kan du exempelvis dans kan du leda dansgrupper för barn.

 Bli clown.

 Bli lägerledare.

 Jobba på boende.

 Är du singel kan du dejta ensamstående föräldrar.

 Det finns så många barn (och även djur) i världen som behöver kärlek på olika sätt – jag önskar att vi kunde hjälpas åt att ta hand om dem.

Det går inte som på räls att åka tåg

 Förra fredagen åkte jag till Stockholm för att ett av mina favoritband, H.E.A.T, hade releasefest för deras nya skiva. Jag är inte berättigad assistans och eftersom jag inte lyckades hitta någon kompis som kunde åka med fick jag ta mig dit bäst jag kunde med min rullstol.

 Eftersom jag ville ha ledsagning på stationerna till och från tåget ringde jag till SJ för att beställa det och de bokade samtidigt resan. Personen jag pratade med frågade till och med om måtten på rullstolen men av någon mycket intressant anledning hade det inte bokats några rullstolsplatser, varken på dit- eller hemresan vilket jag insåg först när jag skulle resa. Det löste sig dock för som tur var fanns det lediga platser. Annars vet jag inte hur de hade tänkt sig att det skulle fungera.

 På ditresan var det bara ett enda tåg jag skulle åka med men på hemresan skulle jag byta i Falköping. Jag skulle vara i Falköping 16:32 och det skulle gå en ersättningsbuss 16:45 men eftersom bussen inte var rullstolsanpassad skulle de boka en färdtjänst till Göteborg Central. Jag ringde någon dag innan jag skulle åka för att dubbelkolla vilken tid färdtjänsten skulle vara i Göteborg eftersom jag behövde boka ytterligare en färdtjänst från Centralen och hem. Jag fick höra att det skulle vara samma tid som bussen och jag hade läst att den skulle vara på plats 18:30.

 När jag kom till Falköping hämtade en ledsagare mig för att följa mig till taxiangöringen. När vi kom dit blev det dock rörigt och han och en annan man började dividera kring huruvida någon av dem skulle köra mig till Göteborg. Ledsagaren började köra iväg mig till någon bil men då bromsade jag och sade att han fick kolla upp vem det var som skulle köra mig innan jag tog mig längre. Då gick han iväg och ringde någonstans, jag vet inte vart han ringde. När han kom tillbaka sade han något om att det inte var någon taxi bokad på mig eller att de inte visste något. Då började jag få smått panik och ringde till SJ. Killen jag pratade med gav mig numret till något taxibolag samt bokningsnummer och så fick jag själv ringa dit men de sade att det inte fanns någon sådan bokning. Jag ringde alltså upp SJ på nytt och pratade med en annan kille som skulle ringa något ställe och återkomma. När han ringde upp igen visade det sig att färdtjänsten av någon skum anledning bokats så att den skulle vara i FALKÖPING 18:30! Det gick inte heller att ändra på. Jag fick alltså snällt vänta. Nu hade dessutom ledsagaren stuckit iväg så jag fick vänta tills det gick förbi en man som kunde hjälpa mig att komma uppför rampen så jag kunde ta mig in i vänthallen, jag hade för mycket grejer i knät för att kunna köra uppför själv.

 Till råga på allt hade det skett en olycka på motorvägen när jag kom till Göteborg med taxin så vi fastnade i köer så jag fick ringa Färdtjänsten två gånger för att flytta fram bilen.

 Det går inte som på räls att åka tåg med rullstol.