Assistans – en kostnadsfråga?

 Det har varit mycket prat på sistone om nedskärningar i assistansen på grund av att det anses kosta för mycket. Jag har alltid tyckt att detta är ett konstigt resonemang. När det gäller just assistans pratas det bara om kostnader medan det i andra sammanhang pratas om att olika satsningar ”skapar jobb”. Men det är just vad assistans gör – skapar jobb. Både för de som jobbar som personliga assistenter men även för många assistanstagare som kan komma ut i arbete just för att de har assistans. Sedan tänker jag även på exempelvis det psykiska måendet. Psykisk ohälsa torde öka markant när assistans dras ner och då hamnar kanske personer i depressioner, missbruk, eller självskadebeteenden, saker som kostar samhället rätt mycket pengar.

 Jag har hemtjänst eftersom jag inte uppfyller kriterierna för assistans. Men jag har även Fixartjänst som hjälper mig med vissa saker hemtjänsten inte gör. Dessutom får jag  betald hemleverans av mat från Hemköp och skulle egentligen behöva ledsagning. Hur mycket hade inte samhället sparat på att slå ihop dessa olika former av hjälp till, just det, assistans? Vad kostar det inte att administrera alla olika insatser på olika sätt? Vad kostar det inte att göra utredningar och ta nya beslut för vartenda behov? Jag har dessutom fått höra att en hemtjänsttimme kostar mer än en assistanstimme.

 I artikeln ”LSS en ren besparing” publicerad i SocialPolitik nr 2 2017, skriver Stefan de Vylder att ”Omkring 90 procent av assistansersättning går till löner. En mycket hög andel jämfört med till exempel skolor eller vårdcentraler, där stora kostnader består av lokalhyra och utrustning. Drygt två tredjedelar går direkt tillbaka till den offentliga sektorn i form av inkomstskatter, sociala avgifter och moms på ökad konsumtion. En liten del betalas också in i form av bolagsskatter. Det finns nog ingen annan av den offentliga sektorns utgiftsposter där återflödet av pengar till stat och kommun är lika stort. En inte obetydlig andel av de knappt 16 000 brukarna kan arbeta och betala skatt tack vare sina personliga assistenter. En annan stor pluspost är skatteintäkter från alla de anhöriga vars tid frigörs för lönearbete. Till detta ska läggas besparingar på utgifter för hemtjänst. Eller vårdhem, som både kostar mycket pengar och som inskränker den valfrihet som LSS-reformen syftar till. ”

 Redaktionen på hejaolika.se tar upp olika anledningar till varför fler blir berättigade assistans i artikeln ”Därför är det självklart att assistanskostnaderna ökar”. Det nämns saker som att vården lyckas klara fler för tidigt födda barn, att fler som råkat ut för svåra olyckor överlever och personen som skrivit artikeln tror även att assistansen har lett till att fler människor överlevt längre på grund av förbättrade livsvillkor jämfört med hur personer med omfattande funktionsvariationer levt tidigare och även schablonersättningen har ökat vilket påverkar kostnaderna. Det påpekas också att behoven tidigare inte utretts i lika stor skala och troligtvis undervärderats.

 Det har pratats mycket i media om fusk. Men i artikeln på hejaolika.se sägs även att ”Det viktigaste borde, som minister Åsa Regnér uttryckte det i inslaget iu SVT:s Aktuellt den 14 december, vara att pengarna används till det de är avsedda för. Enligt reportern i samma inslag säger Försäkringskassan att fusket endast utgör 1 promille av utbetald assistansersättning, säger Anna Barsk Holmbom.” Artikeln är visserligen från den 15 december 2015 och jag vet inte vilken siffran är idag men samtidigt vill ofta media blåsa upp och vinkla saker för att dra till sig folk. Det är klart att det förekommer fusk men jag skulle vilja påstå att det gör det i alla branscher och det är fruktansvärt att det några gör ska svartmåla alla. Personer med funktionsvariationer tillhör en av samhällets allra mest utsatta grupper och det är fruktansvärt att inte lägga pengar på dem som behöver det mest.

Maria Mattsson skriver på dagenssamhalle.se i debattartikeln ”Samhället tjänar på att assistansen räddas” från den 9 september 2016 att ”Utvecklingen av välfärden går ofta i takt med samhällets attitydförändringar. Att inte det anses självklart att alla ska ha rätt att ta sig ur sängen, äta, dricka och förflytta sig och få en chans att leva på samma villkor som andra är något som skrämmer mig och borde skrämma dig också. Vilka begränsningar och besparingar på mänskliga rättigheter kommer härnäst?”

 Vi pratar gärna om allas lika värde men behandlar inte varandra så. Det är bara de som har möjlighet att prestera bra som behandlas som bra och värdefulla. Hur mycket vi än försöker påstå något annat.

Annonser

Civilkurage

 Det är väldigt lyhört där jag bor och mina grannar bråkar ofta. Vid ett tillfälle hörde jag en av dem, det måste ha varit kvinnan, skrika ”Slå inte mig!” Det var väldigt obehagligt och jag valde att ringa polisen.

 Vad gör en om en ser någon på stan som verkar ledsen eller ser ut att inte må bra på något annat sätt? Troligtvis ingenting. Jag minns ett tillfälle när jag grät efter att ha bråkat med min pappa och det var en kvinna som undrade hur det var med mig. Jag blev jätteglad.

 En gång var en kompis arg och mådde dåligt och hade pratat om att ta livet av sig. Jag ringde honom för att höra hur det var med honom.

 Förra vintern mådde jag väldigt dåligt och hade skrivit ett blogginlägg där jag talade om att jag hade en del självmordstankar. EN av mina vänner hörde av sig till mig och skrev att han älskade mig och att jag är värdefull. Jag uppskattade väldigt mycket att han hörde av sig men blev också ledsen och ganska mörkrädd över att inte fler hade gjort det.

Det är så lätt att tänka att det inte är ens ensak. Det är skrämmande när en ser att människor mår dåligt och en vill inte ställa till det. Jag vet inte hur många gånger jag sett folk med skärsår på armarna utan att våga fråga. Men jag tänker att en aldrig kan veta hur allvarligt det är. En kan inte veta om det handlar om liv och död. Men bara det att visa att en bryr sig på något sätt kan ibland vara hela skillnaden och det som avgör vilket det blir. Den som är i situationen kan tycka att det är svårt att våga be om hjälp. En kan heller aldrig veta om en själv skulle kunna hamna i situationen. Vad hade jag då velat att någon annan gjort för mig?

Bra saker en gör som en inte tänker på

 Jag vill ofta göra mycket, gärna klämma in mer på en dag än jag hinner och orkar. När jag inte hunnit eller orkat allt har det ofta känts som ett nederlag. Men när jag mått riktigt dåligt har prioriteringarna tvingats ändras och jag har då fått tänka annorlunda och försöka vara stolt över små saker. Det kan vara skönt att skriva en lista så en faktiskt ser vad en gjort. Den skulle exempelvis kunna se ut så här:

 Jag har gått upp ur sängen.

 Jag kom i säng i tid. Jag kanske inte ens kom i säng i tid, men jag kom i säng.

 Jag har ätit regelbundet och som jag ska. Om jag inte gjort det och exempelvis ätit oregelbundet, onyttigt eller för mycket, jag har åtminstone ätit.

 Jag har klätt på mig – eller unnat mig att låta bli.

 Jag har gått ut eller tillåtit mig att vara hemma om jag brukar gå ut andra dagar.

 Jag har gått till min praktik eller till mitt jobb.

 Jag har andats.

 Jag har gått på toaletten när jag behövt.

 Jag har ringt en vän. Det var bra, för det kändes lättare efteråt och jag kunde enklare koncentrera mig på annat än att älta.

 Jag har skrivit ner mina tankar.

 Men så finns det ju även alla saker som är väldigt positiva just för att en inte gör dem, de sakerna kan vara svårare att se men en sådan lista kan exempelvis se ut så här:

 Jag har lyckats hålla mig ifrån att slå någon.

 Jag har låtit bli att slå sönder allting omkring mig.

 Jag har inte skurit mig själv.

 Jag har inte tagit droger.

 Jag har inte begått något brott.

 Jag har inte tagit livet av mig idag heller.

 Och om någon undrar varför en inte gjort ”det och det” kan en ju ta fram listan och ge till personen. Eller åtminstone ha det i sina egna tankar för att påminna sig när pressen känns för stor ifrån sig själv eller andra.

Rätt och fel

 Under min uppväxt kunde det uppstå bråk hemma som för mig kändes som att de kom ifrån ingenstans. Först började mamma och jag prata om något och sedan kunde jag plötsligt vara mitt inne i ett gräl utan att förstå hur det uppstod och många gånger gick jag därifrån totalt förvirrad.

 Mycket handlade om vem det var som hade rätt och vem det var som hade (eller gjorde) fel. Jag kunde flera gånger höra att mamma pratade med mina syskon om mig och min syster har ofta fått agera domare och talat om vem som hade rätt och vem som hade fel.

 Även mitt vuxna liv har till stor del präglats av tankar på vad som är rätt och vad som är fel och frågor kring ifall jag gör rätt eller fel i olika situationer. Även i samhället handlar mycket om rätt och fel. Vi har vissa skrivna – eller oskrivna – regler kring rätt och fel som vi ofta följer utan att ens fundera kring om de fyller någon vettig funktion.

 Jag har mer och mer insett att det inte handlar så mycket om rätt och fel utan perspektiv. En sak kan vara helt rätt utifrån ett perspektiv i en viss given situation och motsatsen kan vara helt rätt i en annan situation eller för en annan person. Konflikter bör inte handla så mycket om vem som har rätt eller vem som har fel som att förstå varandras perspektiv och hitta ett konstruktivt sätt att förhålla sig till varandra – eller välja att inte behöva förhålla sig till varandra genom att gå skilda vägar. Många gånger kan nog ”rätt eller fel” bytas ut mot frågan om vad som ger det mest konstruktiva resultatet i en given situation.

 Vi lyssnar ofta på allt och alla utanför oss själva för att hitta svar på våra frågor utan att inse att alla bara talar utifrån sin egen tro eller erfarenhet. Det kan naturligtvis vara bra att höra vad andra kan ha att säga för att se om deras tankar kan hjälpa oss men jag tycker att det är viktigt att försöka komma ihåg att vi alla har olika vägar i livet och ingen annan kan veta vad som är rätt eller fel för just mig. Det är alltid lättare att köpa färdiga sanningar än att försöka hitta sin egen. Jag har många gånger lyssnat mer på andra än på mig själv och tagit deras ord för sanning utan att inse att alla har olika kunskaper och erfarenheter.

 Jag kommer antagligen alltid mer eller mindre hamna i konflikter med mig själv och andra kring rätt och fel. Men jag jobbar på mitt förhållande till frågan och medvetenhet kring problem är alltid en början.