Varför kostar kultur?

Jag skrev i mitt blogginlägg ”Alla vill ha det men ingen vill betala” en del tankar gällande olika aspekter av att betala pengar för kultur men jag har fler tankar än de jag skrev då.

I takt med att jag utvecklat mitt skapande har jag också kommit att känna en större insikt och ödmjukhet inför arbetet bakom olika saker och uppnått en ökad förståelse kring varför saker och tjänster, inte minst konst i olika former, kostar.

När jag gjort min poesibok ”Ärligt talat” fick jag från en del håll åsikter om priset. Vissa tyckte att den var för dyr men det har till och med varit några som tyckt att jag skulle ta mer betalt. Ibland har jag haft rea och ett antal gånger har folk gett en extra slant. Jag har själv bekostat tryckningen och det tog några år innan jag fick tillbaka enbart tryckkostnaden och sedan har jag haft ett flertal andra kostnader också. Jag har behövt hyra studio att fota i, jag har behövt betala resor till ställen jag skulle fota på, jag har köpt saker att fota, jag har köpt fika och blommor till min releasefest och olika vernissage och så vidare. Sedan har jag ju även gjort konst och haft kostnader för det.

Men utöver själva kostnaderna tillkommer tiden. Varje bild jag tagit har jag lagt mycket tid på att ta. Jag har behövt göra resor, beställa saker att fota, åka och köpa saker att fota, fråga folk om de hade grejer jag kunde låna samt om de ville ställa upp på bild, ta fram de saker jag skulle fota, ta bilder, sortera ut vilka bilder jag skulle välja (för varje bild har jag kanske tagit mellan några dussin och några hundra bilder), lära mig redigera bilderna och faktiskt redigera dem, läsa böcker om fotografering, skaffa kamera, skaffa mig Photoshop, skaffa batterier till kameran, skaffa objektiv till kameran och så vidare. Det är många timmar för varje enskild bild och bilderna gör att boken blir dyrare både på grund av att trycket blir mer kostsamt men även för att de tar så mycket tid i anspråk.

Det finns en, för mig och många andra som skapar eller sysslar med kultur, underlig tanke om att en person inom kultursektorn inte ska behöva något betalt. Personen ska vara beredd att offra allt för konsten. Skapandet ska vara en hobby eller ett kall som personen brinner för utan att önska eller förvänta sig någonting tillbaka från de som tar del av verket, alltså ska konstnären endast finna glädje i sitt eget uttryck, ”bara för att det är roligt”. Att betala för något är ett sätt att visa uppskattning och att varan eller tjänsten har ett värde samt att den som utför sysslan är viktig.

Utöver det som borde vara självklart, att även personer som håller på med kultur behöver äta, betala hyra och köpa kläder är det intressanta som många inte tänker på att det finns väldigt många människor som älskar sitt yrke och brinner minst lika mycket för det som många musiker brinner för sin musik. Men ingen ifrågasätter att de ska få betalt bara för att de älskar sitt jobb.

Att en kulturarbetare inte skulle behöva ersättning för sitt kulturella bidrag är helt enkelt bara en fråga om attityd. Det finns många yrkespersoner vars produkter och tjänster många inte tar del av i vardagen men att varken läsa böcker, lyssna på musik eller se på film är ett undantag så det är underligt att alla de personer som skapar dessa saker som så många älskar inte värderas högre – både ekonomiskt och för deras stora bidrag till det allmänna välmåendet.

Du vet väl om att jag har skrivit en poesibok? ”Ärligt talat” innehåller 42 färgfoton och ca 66 dikter (beroende på hur en räknar!) och kostar 250 kr (eventuell frakt tillkommer)! Maila mig gärna på angela.of.music@gmail.com för mer information. Jag finns även på Facebook, du hittar min offentliga sida genom att söka på Angela eller @angelaartistofficial.

Varför jag tycker om selfies

image

Det här är ett gammalt blogginlägg som jag hade skrivit klart men inte publicerat tidigare. Det är ifrån augusti 2018 och visar på hur en så till synes (pun intended) ytlig sak som selfies kan ge en djupa reflektioner om livet:

I höstas fick jag min första smartphone, hur konstigt det än låter har jag inte haft någon innan utan en knapptelefon istället. Den hade ingen kamera så om jag skulle försöka fota mig själv fick jag använda min vanliga Nikon D90. Sedan jag fick telefonen har jag funnit stort nöje i att ta selfies. Jag har dock länge tyckt att det känts egocentriskt att ta massor av bilder på mig själv så jag har inte lagt upp så många på Facebook förrän nu det allra senaste.

Jag har funderat en del på vad det varit som gjort att jag tyckt att det varit så fascinerande att ta bilder på mig själv. Jag har alltid innan på sätt och vis tyckt att det är en rätt underlig grej, det att fota sig själv, och tänkt att folk bara gör det för att bli bekräftade men sedan jag fick telefonen insåg jag några intressanta saker.

Jag kan erkänna att jag vill bli bekräftad. Jag vill det. Jag kan försöka låtsas som att jag inte bryr mig om vad andra tycker om mig men det gör jag oavsett jag vill det eller inte. Så en del i mitt intresse för selfies handlar helt klart om det. Men det finns andra delar också.

En del är att jag vill försöka visa folk fler sidor av mig själv. Jag tycker väldigt mycket om kläder och att klä mig på olika sätt. Jag tycker också om att fota och ta så fina bilder som möjligt helt enkelt för att jag finner det estetiskt tilltalande och det behöver inte handla bara om att fota mig själv utan det gäller även när jag fotar annat också men nu har det blivit mycket på mig själv.

Men en stor sak jag insåg när jag började ta selfies var det att jag lättare kunde se mig själv utifrån än när jag ser mig själv i spegeln. Jag kunde se mer det andra ser och jag kunde se mig själv med nya ögon. Jag kunde själv lättare se hur vacker jag kan vara och det har stärkt min självbild.

Jag upptäckte dock precis en helt annan sak som jag inte insett tidigare. Och det är det att selfies får mig att känna mig normal för en stund. Jag tycker inte att det som är annorlunda ska behöva ses som något negativt men samtidigt är det väldigt skönt för mig att fokusera på de delar av mig själv som jag trivs mera med. Det blir lättare för mig själv att se en person än en funktionsvariation, som annars ständigt är så uppenbart för mig. I mitt eget perspektiv ser jag hela tiden nederdelen av min kropp, den blir extra framträdande när jag sitter och det är den som inte är som andras. Jag ser rullstolen och påminns ständigt om att jag inte är som andra och inte uppfattas som andra.

Det händer kanske inte ofta, men ibland fantiserar jag om vem jag hade varit och hur jag hade sett ut om jag inte haft min diagnos. I dagsläget är jag utan skenor och skor cirka 162 cm. Längden från fingertopp till fingertopp med utsträckta armar är dock ca 178 cm vilket innebär att jag troligtvis varit ca 10-15 cm längre om jag inte haft min diagnos eftersom benen inte växer riktigt som de ska när en har ryggmärgsbråck. Jag är säker på att mitt liv hade sett rätt annorlunda ut utan ryggmärgsbråcket. Det är mycket möjligt att jag fortfarande haft mitt musikintresse (eftersom jag sjöng på sjukhuset när jag var två år) men hur jag hade utvecklats hade antagligen varit ganska annorlunda. Jag hade haft fler möjligheter men också kunnat vara mer sårbar för andra typer av problem än jag varit nu. Ryggmärgsbråcket och den isolering det ofta inneburit har varit ett tveeggat svärd som både skyddat och hämmat mig.

Ibland hoppas jag att det finns en Angela i ett parallellt universum, en Angela som fått bättre förutsättningar. En Angela utan ryggmärgsbråck och som inte utvecklat ätstörningar. En Angela som känner stolthet och glädje i förhållande till sin kropp. En Angela med självförtroende. Jag tror inte att det hade varit så svårt för mig med killar om jag inte haft min diagnos. Jag önskar ofta att jag kunnat vara denna Angela.

Och hur ont det än gör att tänka på det kan jag samtidigt förstå varför min själ skulle välja den här kroppen istället för hennes. För en människa är värd ett bra liv oavsett hur hen ser ut eller fungerar bara för att hen finns. Jag finns för att mänskligheten ska lära sig att förstå att vi måste lära oss att ta hand om varandra. I måndags klagade jag på en kvinna på hemtjänsten då de gjort fel. Hon tyckte att jag skulle vara ”tacksam” för att jag fick hjälp. Men jag ska inte behöva vara tacksam, det ska vara en självklarhet! För oavsett om jag valt den här kroppen eller inte så är det inget jag eller hon kan veta. Vi kan bara utgå ifrån att jag inte gjort det och då ska inte jag behöva lida för att jag råkat hamna i en kropp som inte fungerar. Det hade lika gärna kunnat vara hon eller vem som helst. Och även om jag valt min kropp, skulle det då innebära att jag inte har rätt till ett lika bra liv som andra?

Jag finns för att visa människor att en kan vara vacker oavsett om en har svårt att gå eller inte. Och jag finns för att alla borde få ha rätt att bli älskade och åtrådda oavsett hur vi ser ut eller fungerar.

Du vet väl om att jag har skrivit en poesibok? ”Ärligt talat” innehåller 42 färgfoton och ca 66 dikter (beroende på hur en räknar!) och kostar 250 kr (eventuell frakt tillkommer)! Maila mig gärna på angela.of.music@gmail.com för mer information. Jag finns även på Facebook, du hittar min offentliga sida genom att söka på Angela eller @angelaartistofficial.

”När allting blir normalt igen”

 Jag har hört många mitt i coronakrisen som undrat när det ska bli som vanligt igen. Folk som tröttnat på att sitta isolerade inne i karantän och som nu längtar efter att få komma ut och leva sina liv. Folk som blivit av med sina jobb och som saknar pengar eller som åtminstone sett en minskning i plånboken. Folk som inte kan träffa kolleger, nära och kära. Folk som inte ens kan göra saker de flesta tar för givet – saker som att gå till affären, krama sina vänner, gå på krogen. Folk uppmanas att avstå från saker som onödigt resande och fester.

 Ja, jag skrev ”saker de flesta tar för givet”. Med betoning på DE FLESTA. Och jag vill även påpeka att det är samma personer som undrar när allt ska bli ”som vanligt” igen. För jag vet att det också finns många människor som inte vill att saker ska bli som vanligt igen och jag är en av dem. Det är inte bara artikeln ”Experter: Så blir långvariga klimateffekterna av corona”, skriven av Karin Sörbring och publicerad den 13 mars 2020 på http://www.expressen.se som tar upp klimateffekterna coronautbrottet medför. Vissa saker kan vara mindre bra men det mesta är ändå positiva effekter som exempelvis minskat resande och minskad konsumtion och förhoppningsvis blir en del av dessa positiva förändringar bestående, exempelvis att vi kan ha fler jobbmöten över nätet.

Förhoppningsvis kan vi även lära oss saker som att vi måste skapa ett samhälle med ett mer långsiktigt fokus. Civilförsvaret har rustats ner och sjukvården har inte ens haft tillräckliga resurser för att klara av ett normalläge. Vi tittar bara så långt näsan räcker – vad kostar pengar NU? Det fungerar inte att bara dra in på allt så mycket som möjligt för att hålla nere budgeten och tro att vi ska kunna bygga ett hållbart och blomstrande samhälle. Vi måste lägga pengar på att köpa frön för att kunna så en planta för att sedan kunna skörda frukterna.

 Men det finns också ett perspektiv som inte syns så mycket i debatten gällande att (inte) komma tillbaka till det normala livet, hur samhället såg ut innan coronakrisen. Det finns inget bra sätt att säga detta men det är så här det är. Sanningen är den att det ni upplever, ni som sitter inne i karantän och inte kan träffa familj, vänner, bekanta och kollegor, ni som har kass ekonomi på grund av coronakrisen, ni som blir deprimerade och får ångest i dessa tider, jag förstår hur ni har det för EXAKT så är det ”normala livet” för mig och väldigt många andra i samhället. Exempelvis människor som jag, med olika medfödda eller förvärvade diagnoser som vi inte kan tänka bort med hur mycket positivt fokus som helst, diagnoser som inte försvinner även om Försäkringskassan försöker trolla bort dem. Människor som jag, som har behov av hjälp för att få vår vardag att fungera, för att kunna ta oss ut, jobba och umgås socialt men inte får denna hjälp. Människor som fått minskat stöd (i olika former, jag pratar inte bara om oss med normbrytande funktionsvariationer) eller blivit av med sitt stöd har tagit livet av sig trots att de fått höra att de minsann klarar sig själva. Men om det är så att de faktiskt i verkligheten skulle ha klarat sig själva hade de inte tagit livet av sig för att deras tillvaro blivit för svår. Jag är otroligt kreativt begåvad, har bra betyg och många projekt jag vill göra men lever på försörjningsstöd och sitter mest hemma själv på grund av att jag endast har några få timmar hemtjänst per vecka och nästan all min tid och energi går åt till att ta hand om hushållet, min kropp och att hantera vårdkontakter på grund av mitt ryggmärgsbråck. Och sedan tillkommer stress och ångest över min situation och då tillkommer ännu mer problem. Jag gör vad jag kan för att förbättra mitt liv och bidra till samhället men jag klarar det inte så som jag önskat utan rätt förutsättningar i form av ett fungerande stöd.

 Många svenskar vill tro gott om detta land och tänka att ”det är ju mycket bättre än i många andra länder” men det gör också att vi stoppar huvudet i sanden istället för att se hur det faktiskt är. Jag har fått höra att det finns länder som är bättre än Sverige när det gäller olika funktionshinderfrågor men även om Sverige skulle vara bäst är detta ”bäst” totalt undermåligt och det är mycket som faktiskt försämrats. Sanningen är den att vi behandlar människor sämre än djur. Nu i coronakrisen har det naturligtvis blivit ännu svårare för mig att ta mig ut än innan men i mitt beslut om ledsagning har jag EN TIMME PER VECKA!!! En timme??? Vad skulle du hinna göra på en timme? Åka till jobbet, vända i dörren och åka tillbaka direkt? Jag får ständigt frågan om jag inte kan ansöka om mer hjälp, om assistans och får lika ofta förklara att jag redan ansökt flera gånger om mer hjälp, hur svårt det är och hur mycket som måste intygas samt hur mycket sämre samhället blivit när det gäller stöd till oss. Det är nog få som inte vet att en hund måste rastas flera gånger per dag och många ägare vet att hunden blir tokig om den lämnas ensam mer än några timmar men vi skiter totalt i våra medmänniskor och förväntar oss att folk ska fungera i isolation och utan jobb trots att vi också vet att ekonomi och relationer är några av de saker som stressar oss allra, allra mest om de inte fungerar. Och på något sätt förväntas jag som ”funktionshindrad” klara mer av allt, jobba, sköta om min kropp, ta hand om mitt hushåll och göra roliga saker utan att få stöd för att kunna göra dessa saker. Och så klagas det på att folk sitter hemma och lever på bidrag.

 Jag vill inte tillbaka till det ”normala” för om det normala är totalt sjukt är det bättre att vi tillfrisknar på riktigt i ordets vidaste betydelse, inte bara från Coronaviruset utan även mentalt från vår kollektiva hjärtlöshet, snålhet och allmänna trögtänkthet.

Du vet väl om att jag har skrivit en poesibok? ”Ärligt talat” innehåller 42 färgfoton och ca 66 dikter (beroende på hur en räknar!) och kostar 250 kr (eventuell frakt tillkommer)! Maila mig gärna på angela.of.music@gmail.com för mer information. Jag finns även på Facebook, du hittar min offentliga sida genom att söka på Angela eller @angelaartistofficial.

Gillar du någon

Gillar du någon ska du alltid försöka visa det
Det kan vara läskigt, jag vet

Får du ett negativt svar
Är du ensam kvar

Men vem vet
Vem som beundrar dig
I hemlighet

Du vet väl om att jag har skrivit en poesibok? ”Ärligt talat” innehåller 42 färgfoton och ca 66 dikter (beroende på hur en räknar!) och kostar 250 kr (eventuell frakt tillkommer)! Maila mig gärna på angela.of.music@gmail.com för mer information. Jag finns även på Facebook, du hittar min offentliga sida genom att söka på Angela eller @angelaartistofficial.

Min kropp igen

 Jag har länge funderat på att publicera mer dikter på min blogg. Jag har skrivit otroligt många i mina dagar som bara ligger utan att bli lästa. I min poesibok ”Ärligt talat” finns det en dikt som heter ”Min kropp”. Jag har genom livet brottats fruktansvärt mycket med kroppskomplex och i den dikten radar jag upp ett antal saker som rör min kropp ur ett negativt perspektiv. För några månader sedan skulle jag läsa upp den dikten och då skrev jag även en mer positiv variant.

Min kropp igen

Jag kan röra mig precis som min kropp klarar av
Och att kissa och bajsa på ett särskilt sätt ska inte vara något krav
Jag kan inte hoppa – men hoppas
Och det är klart att en stomi gör att ens pruttar inte stoppas

Med hjälp av mina händer kan jag vicka på mina tår
Och känna där jag inte har känsel på undersidan av mina lår
Jag kan inte känna så mycket i underlivet
Men desto mer i hjärtat, det är givet

Om en haft ätstörningar och pendlat i vikt ändrar brösten form
Det är inte mitt fel att jag blev sjuk och samhället har en sjuk norm
Mina ärr visar hur jag kämpat för att kunna stå och gå
Och bristningar är ingen brist, det är så naturligt så

Så det är självklart att en kille skulle vilja se min kropp
Och att min rädsla inte ska sätta stopp

För jag kan le och jag kan skratta
Jag kan se och för det mesta kan jag fatta
Mina händer kan röra
Mina öron kan höra

Min kropp är visserligen annorlunda än den var hos din förra tjej
Men oavsett
Kan jag älska dig

Du vet väl om att jag har skrivit en poesibok? ”Ärligt talat” innehåller 42 färgfoton och ca 66 dikter (beroende på hur en räknar!) och kostar 250 kr (eventuell frakt tillkommer)! Maila mig gärna på angela.of.music@gmail.com för mer information. Jag finns även på Facebook, du hittar min offentliga sida genom att söka på Angela eller @angelaartistofficial.

Ärligt talat, visste du att…

  • Poesiboken ”Ärligt talat” innehåller 42 färgfoton som jag själv tagit. Jag lärde mig fota just för att jag ville ha foton till mina dikter. Jag fick köpa kamera, låna böcker om fotografi, skaffa och lära mig tillräckligt om Photoshop.
  • Jag skulle egentligen haft en bild till dikten ”Under ytan”. Jag hade tagit bilden men glömde den när jag gjorde layouten.
  • Jag gick med i en fotoförening där jag lärde mig mycket men jag gick främst med för att få tillgång till deras studio för att fota, där fick jag även lära mig hur jag skulle använda utrustningen i studion. Sedan hyrde jag den en dag och hade två modeller som jag fotade.
  • Den äldsta dikten i boken, ”Frihet”, skrev jag när jag gick på gymnasiet men det var först efteråt, runt 2010, som jag började skriva dikter på allvar. Boken kom sju år senare.
  • Formatet, 17×17 cm, uppkom först på grund av att jag hade både stående och liggande bilder och ville ha dem lika stora.
  • Det är totalt sju olika modeller som jag fotat, inklusive jag själv.
  • Stenhjärtat som är på framsidan hittade jag på en klapperstensstrand i Skottland.
  • Jag har använt två olika kameror, Nikon D90 och en liten gammal Canon som jag ärvt från min bror som i sin tur ärvt den från min syster.
  • Vantarna med katt och råtta var egentligen två olika par. Det var en kompis som köpte båda paren och tyckte att det var roligast att ha en av varje så hon gav mig de andra.
  • Tröjan med hjärtat med en pil i målade jag själv när jag var runt 18-20. Jag hade egentligen tänkt skriva ”Love hurts” på men struntade i det.
  • Vissa bilder kan vara väldigt svåra att förstå om en inte har vissa förkunskaper. Den vita ansiktsmasken som är på bild till dikten ”V betyder seger” kommer från filmen ”V för Vendetta”, en av mina favoritfilmer. Filmen är baserad på serieboken av samma namn av Alan Moore och David Lloyd.
  • Salt- och pepparkaret som föreställer yin och yang som jag fotat till ”Som mörkret flyr” var perfekt, jag hittade det på Myrorna och hade letat ett tag efter yin och yang som gick att ta isär för att fota till den dikten.
  • Det är jag som gjort layouten. Jag fick ladda ner en testversion av InDesign en vecka och testa, sedan köpte jag licens en månad och gjorde klart boken. Jag fick lite hjälp av en bekant till pappa via telefon men det mesta fick jag klura ut själv.
  • Bilden med rosen och pistolen togs hos polisen så det är en riktig revolver!
  • Jag har själv bekostat tryckningen av boken. Boken kom ut 2017 men jag har fortfarande inte fått in de pengar som jag betalat för tryckningen och behöver sälja 22 böcker till för 250 kr/styck för att få tillbaka tryckkostnaden. Sedan har jag haft flera andra kostnader för boken, t ex kvittensblock, klisteretiketter med ISBN, saker jag fotat (t ex en ros, ”fågelbur”, svarta vingar o s v), saker jag fotat med (kamera, kamerabatterier), licens för InDesign, avgift för att fota i studio, bussresa till och från studion, färdtjänstresa för att fota på Hönö, saker jag köpt till mina utställningar/vernissager (t ex rosor, choklad, kokosbollar, chips) och fler saker jag inte kommer på eller minns just nu. Jag vet inte hur mycket pengar jag lagt på att köpa rekvisita till bilderna, i början sparade jag inte på kvittona så det är mer än jag har koll på. Sedan ska vi inte ens tala om kostnaderna för mitt övriga skapande men det är ett annat kapitel. 😛
  • Att skriva själva dikterna var det enklaste i hela processen. 😉
  • Detta är bara en del av allt jag skulle kunna säga om boken!

”Ärligt talat” innehåller ca 66 dikter (beroende på hur en räknar!) och kostar 250 kr (eventuell frakt tillkommer)! Maila mig gärna på angela.of.music@gmail.com för mer information. Jag finns även på Facebook, du hittar min offentliga sida genom att söka på Angela eller @angelaartistofficial.

Du betyder lika mycket som en fjäril – ALLT!

Tänk dig att du går ut en dag och får syn på en fjäril. Du kanske inte bryr dig så jättemycket om fjärilar men när du ser åt det hållet får du syn på en hundralapp. Du tar upp sedeln och åker in till stan. Du skulle egentligen direkt till Centralstationen men eftersom du hittat hundralappen tänker du att du lika gärna kan ta en sväng förbi Nordstan för att se om du kan hitta någon present till din syster som du ska besöka. Det är marknad och du får i ett stånd syn på ett armband du gillar och du börjar prata med killen som säljer armbanden. Ni blir vänner och efter ett tag börjar du märka att du är förälskad. På detta sätt upptäcker du att du är bisexuell. Killen du träffat är dessvärre hetero och det blir inget mellan er. Du kommer in i en livskris men får hjälp av ett team som jobbar med självmordsbenägna HBTQAI-personer och anhöriga till personer som begått självmord. När du själv tagit dig ur din kris börjar du jobba på det här stället och genom jobbet träffar du ditt livs kärlek och ni gifter er. Han är änkling och har tre barn som du adopterar så nu är du alltså plötsligt förälder. I ditt jobb lyckas du inspirera massor av människor till att inte ta sina liv och du ger en änkling livslusten åter och hans barn får en underbar adoptivpappa. De växer i sin tur upp till att bli trygga personer som bidrar till mycket gott i samhället. Allt detta händer på grund av att du en dag får syn på en fjäril.

Detta är ett tänkbart scenario utifrån fjärilseffekten, ett begrepp inom kaosforskning. Fjärilseffekten säger att en liten händelse kan resultera i stora oanade konsekvenser. När jag upptäckte fjärilseffekten insåg jag hur allt är sammankopplat, hur viktiga alla är, hur vi alla har en roll att spela och att vi betyder långt mer än vi kan ana. Vi påverkar människor, saker och naturen vare sig vi vill det eller inte. Visserligen kan en sak en gör som en haft en god intention med leda till ett negativt resultat, det kan en inte förutse, men jag tänker ändå att ju mer positiva saker en gör desto fler positiva resultat borde det bli. I alla fall känns det väldigt bra att veta att jag är viktig. Och det är du också. Låt oss göra så mycket gott vi kan.

Du vet väl om att jag har skrivit en poesibok? ”Ärligt talat” innehåller 42 färgfoton och ca 66 dikter (beroende på hur en räknar!) och kostar 250 kr (eventuell frakt tillkommer)! Maila mig gärna på angela.of.music@gmail.com för mer information. Jag finns även på Facebook, du hittar min offentliga sida genom att söka på Angela eller @angelaartistofficial.

Idag var jag en ”Ricktig” fotomodell, Cindy släng dig i väggen!

Idag har jag varit ute på Ågrenska på Lilla Amundön och blivit fotad av Rick Guidotti och det har varit en dag jag sent ska glömma. Rick bor i New York och har tidigare jobbat som modefotograf och fotat supermodeller som Claudia Schiffer och Cindy Crawford. Han tröttnade dock på att hela tiden bli tillsagd vem som var vacker och hur skönhetstrenderna svängde. Han fick syn på en tjej med albinism, blev otroligt fascinerad och började med tiden fota personer med olika typer av diagnoser för att visa skönheten hos människors variationer. Ågrenska ordnar vistelser för barn och ungdomar med olika diagnoser och jag har själv varit där på läger från det att jag var runt sju till året jag fyllde tjugoett så det har varit en otroligt stor och viktig del av mitt liv. Jag blev nyligen kontaktad på grund av det här projektet där de skulle fota personer med sällsynta diagnoser. Jag visste det inte ens själv, men nu för tiden räknas ryggmärgsbråck till sällsynta diagnoser på grund av att de flesta som får ett foster med ryggmärgsbråck idag gör abort.

Rick är minst sagt en helt fantastisk person. Han är oerhört genuin och varm, uppmuntrande, har mer energi än en duracellkanin och utstrålar en otrolig människokärlek. Först tyckte jag det kändes lite konstigt och konstlat att modella och undrade vad jag skulle göra men han tyckte att jag bara skulle vara mig själv och att det var perfekt det jag redan gjorde. Jag är oerhört glad över att ha fått vara med i detta projekt och önskar verkligen att det ska spridas så mycket som möjligt så att människor kan se varandra ur Ricks ögon. Världen hade inte haft många problem om fler varit som honom.

Nu ser jag verkligen fram emot att få se bilderna på mig. Det lilla jag har sett fick mig själv nästan att tappa hakan. Nu hade jag verkligen fixat i ordning mig inför plåtningen och något av det första Rick sade när han kom fram för att hälsa på mig var ”Wow, you’re beautiful!” Men även om jag inte varit lika uppklädd är jag säker på att han hade varit minst lika entusiastisk. Inte bara för att uppmuntra mig utan för att han själv verkligen ser skönheten hos alla. Låt oss alla bli bättre på det.

Du vet väl om att jag har skrivit en poesibok? ”Ärligt talat” innehåller 42 färgfoton och ca 66 dikter (beroende på hur en räknar!) och kostar 250 kr (eventuell frakt tillkommer)! Maila mig gärna på angela.of.music@gmail.com för mer information. Jag finns även på Facebook, du hittar min offentliga sida genom att söka på Angela eller @angelaartistofficial.

All kärlek är (uppenbart inte) bra kärlek

 Jag har genom åren blivit förälskad ett antal gånger. Jag uppskattar visserligen ett vackert yttre och visst tittar jag på folks utseende men det är personligheter jag blir förälskad i och jag kan till och med känna väldigt starkt för någon och samtidigt se saker med utseendet som jag inte tilltalas av men det gör inte att jag slutar tycka om personen. De flesta av mina förälskelser har haft ganska olika utseenden, de har kunnat ha olika ålder eller kanske psykiatriska diagnoser.

 Tyvärr har minst tre, kanske fyra (fick höra en kommentar en gång som mycket väl kan ha handlat om en kille jag gillade även om jag inte är 100% säker) av dem jag haft känslor för inför mig fått utstå kritik från omgivningen gällande deras utseende. Det har varit kommentarer i stil med ”Du är ju mycket snyggare än han”, ”Jag tycker att han ser ut som en get”, ”Det var en kille som hade bröst” (på grund av hans vikt) och liknande. Det har inte alltid varit ”elaka” personer utan även personer som i övrigt varit öppensinnade har kunnat vara kritiska till någon jag gillat exempelvis på grund av personens utseende eller ålder.

 Jag har många gånger försökt prata med olika personer om mina kroppskomplex och att jag undrat huruvida någon skulle vilja ha mig med tanke på att min kropp varken ser ut eller fungerar som de flesta andras på grund av mitt ryggmärgsbråck. Att då få höra kritik mot andras utseenden och kroppar när de varit normalfungerande har känts väldigt jobbigt. Talar folk illa om dem finner jag det inte konstigt (dock fortfarande beklagligt) om människor talar illa om personer i rullstol eller med olika typer av diagnoser. Visst, det är inte alltid jag tycker att andras partners ser bra ut, men huvudsaken är ju att de är lyckliga tillsammans. Olika personer finner ju dessutom olika utseenden attraktiva. När någon har talat illa om exempelvis utseendet hos en person jag varit förälskad i har det också känts för mig som kritik gentemot mig personligen eftersom jag tyckt om dessa personer.

 Har en inget positivt att säga kan en försöka vara tyst (även om det inte alltid är lätt, det vet jag), särskilt om en inte specifikt blivit tillfrågad om vad en tycker. Det är mycket mer konstruktivt att tala om ifall någon behandlar en illa vilket ibland kan vara svårt för en själv att se när en är förälskad, men det är ett helt annat kapitel.

Du vet väl om att jag har skrivit en poesibok? ”Ärligt talat” innehåller 42 färgfoton och ca 66 dikter (beroende på hur en räknar!) och kostar 250 kr (eventuell frakt tillkommer)! Maila mig gärna på angela.of.music@gmail.com för mer information. Jag finns även på Facebook, du hittar min offentliga sida genom att söka på Angela eller @angelaartistofficial.

Det dalande hoppet om Almedalen

Jag hade ansökt om ledsagning för att kunna åka till Almedalen en vecka i sommar eftersom jag fått plats på ett residens som KulturUngdom inom projektet Avtryck som handlar om att göra aktivistisk konst. Därmed skulle jag själv få resa och boende betalt och jag har sett fram emot detta väldigt länge. Jag fick dock inte ledsagning beviljad på grund av att det inte ansågs skäligt att få ledsagning för att kunna åka någonstans utanför Göteborg och kranskommunerna, likaså att vara borta flera dygn. Jag tycker att detta är särskilt anmärkningsvärt då det handlar om att kunna delta i politiken inom ett demokratiskt samhälle. Det är bäst att en håller sig hemma.

Vi hade möte igår och den förste socialsekreteraren, som också var med förutom min egen socialsekreterare, sade att det inte skulle vara skäligt att ha en ledsagare borta flera dygn. Hon flyttade därmed perspektivet ifrån huruvida det är skäligt för mig som individ att åka någonstans inom Sverige och vara borta några dygn till ett mer ekonomiskt perspektiv.

De hänvisade även till en dom från 2011 som, av vad jag minns, hade handlat om att åka utomlands med ledsagning utifrån LSS, Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. Detta är ju dock någonting annat än att åka inom Sverige med stöd utifrån Socialtjänstlagen. Min socialsekreterare menade att han inte kände till någon som hade fått en sådan här resa beviljad med det här stödet. Det må så vara men det i sig säger en del om hur begränsande en tvingas leva enbart på grund av att en råkat födas med en diagnos som orsakar ett hjälpbehov men inte tillräckligt stort hjälpbehov för att beviljas personlig assistans.

Förutom de två socialsekreterarna var det även med en man ifrån ett brukarförbund för att stötta mig. Efter mötet lade han fram förslaget att själv försöka söka fondmedel för att kunna bekosta ledsagning vid resor. Det är en bra idé även om det tyvärr innebär att en måste planera väldigt långt i förväg om en ska åka någonstans vilket hade varit omöjligt i det här fallet och svårt i många andra fall också.

Nu vet jag inte om det kan bli någon resa men det känns dessvärre ganska mörkt. Om jag kunnat åka till Almedalen hade jag kunnat påtala för politikerna vilka problem som finns. Problemet är ju dock när problemet är svårigheter att ta sig dit på grund av rättspraxis och politiska beslut.

Du vet väl om att jag har skrivit en poesibok? ”Ärligt talat” innehåller 42 färgfoton och ca 66 dikter (beroende på hur en räknar!) och kostar 250 kr (eventuell frakt tillkommer)! Maila mig gärna på angela.of.music@gmail.com för mer information. Jag finns även på Facebook, du hittar min offentliga sida genom att söka på Angela eller @angelaartistofficial.